Vi är idioter sjunger han och publikhavet jublar, varje hjärta slår ett extra slag; han sjunger om mig.
Kent i tre dagar har vart en fantastisk upplevelse, hur vi på något sätt varje kväll nästan stått längst fram, nästan tagit på Joakim Berg, nästan dött av eufori, men den där känslan går över. Så snart ska jag åter ställa mig utanför okänd arena för att invänta en av anledningarna till att musiken för mig existerar. Jag tror helt ärligt inte att de som hatar Kent kan förstå sig på musik.
Musik är en känsla, precis som kärlek, hat och glädje. Musik kan precis som de andra känslorna vara falska, oäkta, obetydlig, bortglömd och svår. Många människor förstår sig inte på musiken utan tror det är något man ska tjäna pengar på, (vilket man förstås gör) men har vi någonsin sett hur det gått när någon ska känna någon annans hat? Inte emot sig själv, utan verkligen känna samma hat som personen i fråga. Nej, det har vi inte, och det är fel när artister/kompositörer försöker förstå sig på andras känslor, att känna varandras känslor, ge sin känsla till någon annan som inte förstår sig på.
Man kan sprida glädje, hat eller kärlek, man kan uppfinna varor eller attraktioner som får oss att uppleva dessa känslor, precis som musiken. Man kan köpa skivor för att koka inombords hemma i vardagsrummet, man kan gå på konsert och tillsammans med tusentals andra lyftas till sjunde himmelen. Det gynnar förstås artisten, men då är det dom där varorna som finns pga. musiken. Annat blir det när man skriver musiken bara för att få sälja varorna, för vem egentligen köper t.ex. Britney Spears? Den spelas på radio, folk tycker om den, men vem kommer någonsin minnas den och känna att det är en av de mäktigaste känslor man någonsin känt? Vem kommer tycka att den här känslan är värd att dö för? 
Från början var musik liksom alla känslor något man delade med sig av, och det gör man förvisso fortfarande - och just idag tror jag Joakim Berg existerar för att vi ska få ta del av den stigande känslan.