Det finns ofantligt med låtar som handlar om att dö ung. Det finns oräkneligt med kändisar som dör unga. Fenomenet att dö ung är inget nytt knep. Det skapar alltid stor uppståndelse och tragik, löpsedlarna gråter och i mångas hjärtan vissnar en liten bit. Det är tragiskt att dö ung, och det har oftast med droger att göra. Människor som partar för hårt. Människor som i själen är lite vissna och trasiga.

Varför skriver man bättre, varför målar man bättre, filmar bättre, ja vad som helst, varför skapar man bättre då man inte känner en euforisk lycka svämma över inombords? Den där kreativiteten, lusten att skapa går liksom inte ihop med glädjen, precis som två magneter som inte attraheras av varandra, och även i den absolut gladaste tuggumipop kan du ibland hitta spår av eftertänksamhet. Det är den som kommer fram när lyckan gått och lagt sig. Men vad säger det att man inte kan vara nöjd med sitt liv?
Många vill inte växa upp, men gör det ändå som en fas i livet. Andra stannar och tillslut tynar de bort. Vi är inte rädda för att leva, bara inte mogna att bli gamla än. Vi vill inte lära oss att planera, att veta vad som ska komma härnäst - för är det inte just nu det är som bäst? Just idag? För det är ju idag som vi lever!
Vi vill inte behöva lida oss igenom dom åren vi ser våra föräldrar genomlida. Att romantisera ungdomen till de vackra åren då livet utspelade sig och man själv hade den mest betydande rollen. Åren innan det gått upp för en att det inte bara är idioterna som fastnar i linor.  Åren innan vi blivit vuxna och börjat ta ansvar, åren då man kunde säga saker och ångra dem sen, då man kunde göra saker och sen göra dem ogjorda, då man kunde offra sitt liv för att det gör så förbannat ont att lära sig älska.
Detta följs tomrum som i slutet inte räknas för när man sitter på ålderdomens höst och löven börjar falla, och man tänker; snart är det dags...Inte är det september månad man tänker tillbaka till då. Nej, man tänker vad man gjort under våren, för vintern var alldeles för långt bort och för kall för att minnas, men när getingarna letade sig fram ur sitt bo och gräset blev grönt och vi kunde äta glass ute i solen, det var då vi började romantisera fenomenet liv - och vi minns. Och dagar då man sitter i solen och njuter av att bara finnas till - det är dessa dagar man önskar att hösten aldrig kom. Att livet för alltid ska vara sommar och solsken, och en psykadelisk låt att skapa minnen till och hellre dör man ung än att behöva leta reda på de bilder som gömmer sig i en labyrint näst intill omöjlig att finna en karta till.
Att minnas är det vi människor älskar att göra mest - se tillbaka, och ändå så finns det ingenting som är så smärtsamt. Kanske klarar vi människor inte av känslan att det vi upplevt endast består av händelser vi aldrig mer kommer få vara med om, utan nu väntar något okänt som kanske inte alls får händerna att darra av lycka. Jag tror att växa upp betyder att man ska se frammåt och inte bakåt, och samtidigt inte vara rädd för det man ser, precis som när mamma eller pappa ska släcka lampan och säga godnatt och man själv tillsammans med John Blund ska segra mot mörkret.
Men är man nöjd med livet just nu kan jag förstå att man vill dö imorgon. För vem vill minnas en jävla skitdag?