Jag räknar dagar och sekunder. En mycket uppskattad vän sa att jag är en såndär sorglig figur som glömmer bort att leva, vars liv går ut på att vänta. Och jovisst, idag känner jag mig så. När jag vaknade låg jag och stirrade upp på en klar himmel, badandes i alla nyanser av blått. Hur solen brännde mina kinder och man skulle kunna kalla det sommar, men nej. Än så länge biter frosten sig fast i Sveriges gator och torg. Än faller snön och en ny istid väntas från Sibirien i veckan. Köldrekord, ropar man och jag skakar huvudet och låtsas tappa känseln för några sekunder när mina byxor slår mot knäna och sänder kalla rysningar genom min skakande kropp. Jag som trodde kyla var nåt för mig - den där råa vinterkylan när man ligger i -30 på ett fjäll en stjärnklar natt och isen slår rot i benmärgen och förfryser blodet. Just nu är det enda jag kan vänta på ett vårväder med lite grus, några drivor, en och annan knopp och en fin parkbänk. Det är ju tur att Januari tar slut idag iallafall. Det gjorde min dag.