Mina fredagar suddas ut som bleka blyertsstreck och försvinner snart i tomma intet. Tankar och viktiga handlingar försvinner ur mitt liv, utbytta av John Blunds heroinliknande kickar. Kanske borde något göras åt saken - men jag börjar mer och mer tro på tanten i Amelire de Montmartre. Man borde nog sova några år för att sedan kunna vara vaken resten av livet - eller varje fredag bara. Det räcker ju för att vara vaken en hel vecka och ägna sin tid åt t.ex. sköta skolan.
 För en gångs skull pallrade jag mig upp idag efter att ha "prövat" sängen ett antal gånger mer än vad jag borde ha gjort. Tunnelbanan vimlade av folk och någonstans vid t-centralen hittade jag Sofia - påväg mot samma ställe som jag, Bengans! Deras skivrea skänkte liv i shopaholicen och efter en nyinförskaffad cd drog vi vidare till vinylbutiken på tvärgatan, uppför backen från Götgatan. Stället som man knappt lägger märke till, som alltid har rea och där det luktar gammalt. I den pulsande stadens kärna låg London och kallade på oss så det var en himla tur att vi hann dit, vilket även den översympatiske britten till kundbiträde påpekade ett flertal gånger för Sofia.
  Stadsmissionen blev nästa stop och Hagnesta Hill seglade in i min cdhylla för 20 kronor. På något sätt lyckades jag även fylla på min fullproppade garderob och sitter nu här med en kavaj jag antagligen aldrig kommer komma i bruk. Det nostalgiska 90-talet har börjat dra i mig i både prylar, tankar och musik och sofia införhandlade en fin analog kamera av oidentifierbart märke.
 Nu har Londons rop slutat kalla och istället piper tekokaren och jag kan känna doften av nybryggd chai. ha en trevlig kväll!