Barfota över en stekande öken, jagad av stora fluffiga monster och med en pillimarisk blick som bara kan komma från ett barn som ännu inte lärt sig allt om det onda i världen. Ett euforiskt leende sprider sig över mina läppar och i musikens takt skrattar jag när Max och hans ludna gossedjur till vänner jagar efter kameran och stannar framför ett stup skrikandes av lycka.
När jag var liten läste jag om landet Narina, och jag brukade i min ensamhet drömma mig iväg till andra världar, platser där allt var precis så som jag ville ha det. Precis så som många andra barn också gör - och det händer även idag att jag kan dagdrömma om andra platser, min egen utopi.
Här får vi besöka Maxs värld. I en segelbåt rymmer han hemmifrån utklädd till okänt djur och hamnar i vildingarnas land. Som en riktig kaxig liten pojke utan vänner skryter han till sig makten genom att kalla sig kung och hotar sedan med sina magiska krafter. En gammal bok som älskas av många vuxna, och som jag ännu inte hunnit läsa, men filmen räcker gott nog. För även om det här inte är den plats jag drömmer om kan jag inte låta bli att dras med i lyckan i de scener där Max för allt här i världen jagar kameran med sina nyfunna vänner bakom sig och glädjeful lägermusik med barnskrik spelas på livliga höjder. Inte en enda gång går mitt leende ner under filmen , nej inte ens när äventyret går mot sitt slut och en och annan tår fälls i biosalongen. När jag kommer hem för att lägga mig i sängen kan jag bara inte låta bli att göra nåt jag inte gjort på flera år, blunda för några sekunder och låtsas att jag är någon annanstans. I min värld, där jag styr och där det alltid är vår, där körsbärsblommorna blomstrar året om och språken klingar som bjällror om vintern. Bara en liten stund är jag där - men det är tillräckligt för att återvända till barndomens lekar och det ger mig ett lyckorus. Musiken i mina öron bombar blodet med endorfiner och jag somnar full av John Blunds barnsligaste drömmar. De allra dyrbaraste drömmarna.