Två pojkar satt ned på en bänk. Träden hade börjat skifta i höstens nyanser och längst trotoarer samlades löv i högar innan de åter kastades iväg nerför gator med en busig vind. Nätterna blev allt längre och  man började ångestfullt klättra längst buskurens väggar i väntan på den försenade morgonbussen då regnet stod som spö i backen.
En månad tidigare hade portar runt om i landet slagits upp för att välkommna eleverna till änu ett nytt och lärorikt skolår. De två pojkarna - uppväxta i två olika delar av staden och för en månad sedan ännu ovetandes om varandras existens, skulle om tre år ta studenten tillsammans – men nu satt de på en bänk, okunniga om framtiden. Den ene höll en flaska fylld med norskt vatten i handen, som han drack ur med jämna mellanrum. Pojken satt till vänster. Han hade lindat en stickad blåröd halsduk runt halsen och klätt sig i en gammal sliten svart jacka vars fickor sedan länge nöts ut och kvar fanns endast gapande hål.  
Pojken som satt till höger darrade lätt på sitt ben, och om man inte visste varför skulle man kunna tro att han frös. Han sparkade till väskan han slängt framför sig för att hans lugna ner sina nerver.  Som den indiepojke han utmärkte sig för att vara fanns förstås både de upprullade chinosen i en marinblå nyans, och de tre säsonger för gamla basketkjängorna med låg kant där. De bruna rådjursögonen stirrade ner i knät och som en kylig vind drog förbi, vattnades ögonen och en ensam tår rann längst hans kind.
Pojkarna hade känt varandra snart en månad – det hade bara blivit så sedan första dagen, att de umgicks.
”Värst vad det blåser” sa pojken med de bruna ögonen; mest för att bryta den tystnad som uppstått efter att ett ämne var färdigdisskuterat och inget fanns att tillägga. Pojken till vänster tog en klunk vatten med skakande hand och såg de spillda dropparna absorberas i det blåröda garnet. Han nickade långsamt för att fördriva tiden. ”Bara lite mer tid”. Sneglade på pojken med de bruna ögonen och mumlade fram ett oförståbart ord.
Första dagen hade de suttit bredvid varandra under uppropet och även då hade pojken med halsduken suttit till vänster, och pojken med de bruna ögonen suttit till höger. Pojken till vänster hade skrattat hånfullt åt de blyga själarna i klassen, och indiepojken hade skrattar lite osäkert också,  men bara tyst så att ingen skulle lägga märke till honom.
”Hur går det med tjejen då?” mumlade den osäkre av dem och såg ännu djupare ner i sina knän. ”Vilken fråga.”
”Va säge’ru?” frågade den andre pojken och spetsade hörseln just som ett par gula eklöv dansade med gruset och bedövade ljudet. På nytt ställde han sin fråga i ett försök att få det att låta självsäkert, något som pojken med halsduken förmodligen genomskådat omedelbart. Han hade själv aldrig haft någon kjäraste och var inte helt säker på hur man förde samtal kring känslosamma ämnen. ”Äh, de går ente så bra, venne men ja e liksom’nte intresserad längre”, hasplade han ur sig. ”Funderar helt ärligt på o göra slut me’ne” , la han till och deras blickar möttes för ett ögonblick. Båda med ett nyfiket ansiktsuttryck letandes efter en reaktion hos den andre. ”Vill stanna kvar här, bara lite till.”
”Jag vet inte riktigt vad du ska göra, jag har ju aldrig haft någon ...” sa pojken till höger och räknade fjärilarna som landat på hans väska. Han räknade till fem; en röd, en blå, och en svart han inte visste namnet på, och två citronfjärilar. Han samlade tillräckligt med mod och tillade: ”men om du inte e kär, så borde du kanske göra slut.” Hela försöket misslyckades och han letade desperat i sina tankar efter en fortsättning men kunde inte för allt i världen komma på något ett ord. Benet darrade värre än någonsin och han huttrade för att skaka av sig nervositeten, på samma sätt som en hund skakar av sig vattnet efter ett dopp. Varför var det så stelt idag ? Hade det alltid varit såhär stelt – eller var det nu han hade insett vilken tönt han var?
Som de hade suttit där började visarna på hans klocka springa iväg och nästan en hel timme passerade utan att någon av dem sa något; var och en av dem lika spända som ett elstängsel.  Emellanåt klickade det till i pojken till vänsters mobil. Inte en enda gång gjorde han sig besväret att öppna dem. Vinden tog i allt hårdare och han drog åt halsduken runt halsen och såg sin chans. Han flyttade sig en nästan omärkbar bit till höger. Pojken till vänster märkte det direkt, deras byxor som snuddade vid varandra. Hans brinnande heta kinder, hans höstfrusna läppar, hans ansikte som kunde komma allt för nära. Hur skulle han reagera? I chocken drog han sig snabbt undan som när en person man inte känner råkar röra vid en, men ångrade sig på direkten. ”Fryser ente du?” Besvikelsen kunde inte varit mer uppenbar när han talade och lindade halsduken ännu ett varv. ”Fan.” De bruna ögonen nästan tårades då han förrvirrat såg sig omkring. Det var som om löven slutad dansa och vinden slutat föra, som om molnen sänkt sig till en plågsamt låg nivå, och till och med gruset slutat rulla under förbipasserandes fötter. ”Jo lite, ska vi åka hem?”  Med sorg satte indiepojken ner fötterna och reste sig upp direkt efter att han talat. Ville bort härifrån. Bort från hösten, kylan, bort från honom.
Pojken med halsduken samlade ihop sina saker, reste sig upp och såg åter på bänken. Han placerade flaskan som tidigare innehållit norskt vatten på bänken och tog en sista chans, drog sin hand över hans kind innan han styrde sina steg mot tunnelbanan.
Han böjde sig ned för att ta upp sin väska. ”Flyg fjärilar, flyg”