Att vakna på morgonen. Vem är du? Nej jag är morgontrött. Kisar. Nej, se mig inte. Jag vill inte att du ser mig. Du kan inte se mig, jag är osynlig. Blundar - då finns jag inte, bara mina tankar existerar bakom mörker och blå prickar som studsar i mörkret. Om jag blundar hårt eller trycker mina fingerspetsar mot ögonen framträder alltid dessa blå prickar. Jag har alltid undrat om någon annan ser dem. 
Vem är du frågade jag. Blöta iglar sluter sig om min kropp - det gör ont. Känner knappt något längre. Som att dränka sig i ett badkar och sen stiga upp. Mina fingrar blev russin och trillade av. Vill faktiskt inte se dig igen. Vill faktiskt inte se vad du tänker för du är ett skal. Jag kan inte se innanför för jag sitter instängd här och i vetenskapliga termer sagt så vill jag faktiskt inte dela elektroner, vill inte bilda en molekyl.

Jag är förvirrad. Man ska alltid vara snäll säger dom. Fuck that. Man leker med snäckor. Jag blundar igen och låtsas att du är en snäcka. Nu tänkte jag umgås med det enda existerande just nu, jag tänkte simma genom barriärer av mörker och blå prickar, trycka extra hårt på mina ömmande ögon och falla i sömn.