På promenad har man alltid tid att dyka ner i de där små hörnen man allt för sällan besöker. Att verkligen utforska alla synvinklar av det uppdiktade samtalsobjektet. Musik, estetik, vänner eller livsfrågor. Oftas hinner man få ut mer av att granska de små föremålen, och jag har en tendens att drabbas av huvudvärk när jag tänker för mycket. Det känns som att jag liksom är något stort på spåren men jag har inte samlat krafen att dra ut roten än, som ogräs. De där små rycker man ju upp lätt som en plätt, men de gör inte heller någon större skillnad om man inte plockar hundratals. Däremot den där gamla stubben som står kvar från trädet som togs av blixten ifjol, det får man allt pula lite på innan man slutligen kommer fram till hur man ska gräva upp den. Kanske ska man bränna den? Fast då finns ju alla rötter kvar. (Det är något otäckt med rötter har jag insett - de döljer nåt!) När den väl är borta är dock nöjd med sin gärning och man kan blicka ut över sin skapelse, eller sin ant-skapelse, dricka en kopp kaffe på verandan och begrunda hålet. 
Jag berättade på min promenad idag för en vän om ett av de där hörnen. En av de där stora stubbarna jag just nu begrundar (hörnet och stubben är metaforer för samma sak) och inte kan få upp. Det krävs mer list än ren styrka, och min vän kastade något på mig: övning. Är inte det något som hör till skolan? Något man övar upp för att sen vara där på toppen och bara njuta av att vara på just toppen. Han såg livet som en övning, och om det kommer ett slutprov vet varken han eller jag, men jag gillar tanken på en upprepad handling i lärande syfte. Så därför tänkte jag nu ta min spade och gå ut och öva lite på att gräva, om jag någon dag skulle finna den där stubben, för då är det bara att gräva upp den med detsamma!