Svart



Det slog mig idag att jag borde skriva mer om mig själv. Min mor har alltid sagt att människor som bara pratar om sig själva är trista och egocentriska, och trots att jag utger mig för att vara en trilsk tonåring så vill nog jag, inte mindre än någon annan bli omtyckt, och just därför borde det prövas på att pratas mindre i jag-form i sociala sammanhang - vilket en blogg enligt mig inte kan klassas som - utan specialisera denna egenkära ovana till skriftliga forum där chansen att någon annan skulle svara eller ens lyssna är minimal. På så sätt kan ingen annan inkräkta på analyserna om mitt eget liv och mina värderingar, så länge det inte handlar om någon skadad person som faktiskt anser det viktigt att just på den här bloggen fälla en drypande kommentar, och OM så vore fallet, kan jag nästan med 100% säkerhet lova att personen i fråga endast gör det för sin egen skull, vare sig det handlar om självömkan och att få chansen att tracka på sina egna åsikter eller bara be om några kommentarer och bekräftelse. Det var just det jag ville slippa; människor som trackar på andra sina egna erfarenheter för att de anser att just DE besitter de absolut viktigaste sådana.
Först ville jag skriva att varje tanke här i världen vad tänkt och lika så varje känsla känd, men ångrade mig hastigt då insikten om att ingen utveckling skulle existera ifall ingen lyckades bryta igenom något slags cellmembran för att där gräva fram nya tankar. Hur som helst, det har inte alls med saken att göra egentligen; syftet var att påvisa att varje tanke faktiskt ÄR tänkt, och varje känsla ÄR känd, för isåfall skulle man kunna be idioterna som trackar på andra sina egna liv att stoppa upp något i munnen och knipa - alla skulle ju redan veta hur allting känns. Så är nog förvisso inte fallet, vilket jag redan konstaterat, men det löser vi på andra sätt ofta. För är det inte så att man söker medömkan när man trackar på andra sitt liv, och är det inte så att man får den genom förståelse, och det i sig härkommer av igenkännelse? TIll det har vi ett fantastiskt bristfälligt språk att yttra oss på, och min önskan är nog bara att vi slutar prata så satans mycket i jag-form, för det är ohyvsat att tvinga på andra saker, som en äcklig försäljare vilken kränger på dig en mobil och efteråt när du står där med din 6000 kronors-mobil kan du inget annat göra än att på svenska kalla dig "kränkt". Jag önskar vi kunde sluta prata i jag-form och låta andra ställa frågorna ifall intresse finns, så kan vi gå tillbaka till tiden då man skrev dagbok och var väluppfostrad. Så, härmed gör jag ett nytt inlägg och försök i det jag kallar min dagbok. Den är till för alla, men endast om man vill så att säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0