Det kallas barndomsnostalgi? Nej, det kallas barndomsidioti. Jag saknar inte min barndom. Jag bläddrade mig igenom diverse bilder föreställande mig, liten i en flytväst. En lintott på en sten, pottfrisyr och vit skjorta, sex barn som skrattar på föräldrarnas vilja. Jo visst minns jag dagen. Ute på Ingarö, kan det vart höst eller vår?
Familjerna var samlade, vi var välklädda barn till fina föräldrar som även de för stunden var prydt klädda. Barnen - de vuxnas centrum skulle fotograferas och placerades på varsina stenar utanför det gröna pinstaketer på baksidan, precis där vid stigen, där det brukade springa Lokatter. Upptrampad och torr, rostade barr och färg som flagnat och lossnat i vinden, barn som inte vill sitta still. Jag kanske var sex år vid den här tiden och mitt andra hem låg på Ingarö.
De tuffa pojkarna fick varsin sten ; helt ärligt minns jag inte hur det kom sig att vi står som vi gör, men där står jag på en grå sten som i minnenas värld börjar skina som den dyraste guldklimpen. Mammas guldklimp. Spejandes, med sin bysse vilande i handen, blickar han trånande mot de andra, minns hur föräldrarna samlats med varsin analog kamera för att föreviga stunden, och i mitt minne ser jag hur de koncentrerat fotar oss. Det som finns kvar av den här stunden är inte vad jag upplevde, inga föräldrar som räddar det dyraste de har - nej bara sex små skitungar, utplacerade på två stenar, peace-tecken, pottfrisyrer, borttappade tänder och små flickor i kläder från trettiotalet kan man tro. Det var en familj som nu finns utplacerad på diverse ställen i det avlånga landet Sverige. Men som familjer är man ju bundna till varandra - föralltid, och någonstans inuti så är vi, och kommer alltid vara bröder och systrar. Min syster, jag, min bror, och min syster igen. Kan man säga så?

Shivering voices, hold the pillow tight,
I'll give you a promise
find the secret path
change the preconcieved notions,
elaminate the wallpapers painted in childhood memories,
So I'm chasing your thoughts,
look, it might be love
and I've kept all your poems, just like you told me
now we can end this struggle of power
it's just like a dream, were it's only us
because now we both know
that I am totally yours

Så trött jag är. Och så trött alla är på mig. Det finns två saker i min samtid som betyder något - vädret och festivaler, typ Peace & love. Dessutom skiter sig båda. Vädret - vi är fast i en istid. Emellertid anade jag skymntar av en kommande vår idag i ett blekt solljus och torrlagda gator. Att srpinga som en katt med senap i baken i den hisnande jakten på en hel Muse-affisch och att köpa kemikalkakor ifrån Euroshoper; åtta st för en hel guldpeng - prisvärt!  Vädret kan jag kanske inte längre gnälla över, snön på min baksida smälter och jag räknar cenimeterna där marken breder ut sig för var dag. Det ser ut som vintern skottas bort och våren smyger sig på - värmen kunde få göra likaså! Då är alltså ett problem röjt urvägen och kvarstår gör mitt numera superdupermegastora problem som bara växer sig större och större som en jättegiganskit vårta man inte kan få kontroll över!
Festivaler, Peace & Love, alla är trötta på mitt gnäll, och här behöver folk faktiskt inte läsa - så för er som är trötta på tjatkärringen Karl kan sluta läsa nu ...
Jag är så flyförbannad trött på Peace & love's bandsläpp! De är horribla! Ett, två, tre, kanske fyra, möjligtvis fem bra band. De släppte Mika idag. Hans senaste konsert måste jag uttrycka som lam och min lust att hoppa till Grace Kelly försvann abrubt. Nej, endast ett fåtal band kan jag verkligen säga att jag vill se, och det är inte ens band jag VERKLIGEN vill se. I Norge finns en festival som heter Hove. Den kan man kalla värd. Både Biffy Clyro och Muse har spelning, medan jag ältar runt på P&L i sökandet på ett värdigt band. Skulle egentligen vilja sälja min biljett. Men så går det inte till. Så Borlänge blir det och det finns ju andra bra saker man kan göra under en festivalvecka!
Men i framtiden, eller ja, nu framöver hoppas jag för guds skull att dom släpper åtminstone ETT band som jag är lite sugen på.

Passar också på att bifoga min lista över de band jag helst vill se på en festival i sommar:
1. Muse
2. Biffy Clyro
3. Phoenix
4. MGMT
5. Owl City
6. Porcupine Tree
7. Kissaway trail
8. The knife
9. Dream Theater
10. 30 Seconds to Mars

Jag gick igenom listan över artister som kommer till Peace & Love idag. Ingenting imponerar mig särskilt egentligen. Muse ska spela på zinken, fast det är andra veckan jag befinner mig på ryskt territorium. Alltså, för andra gången på mindre än ett år missar jag dem! Grekland, Ryssland - jag klagar alltid på att jag reser för lite, fast hur mycket tid spenderar jag egenltligen på svensk mark? I mina tankar: inte en minut. Fysiskt: allt för mycket.
Nu är det i alla fall så att sommaren börjar närma sig,  och idag kallar jag mig positiv! Vårdagsjämningen är här, och snön som försvinner gör våra gator mörka och tomma, om än bara för någon vecka. Nästa vecka är det då tillslut dags, det vi alla väntar på - sommartid! Det första kvartalets enda ljuspunkt, och därefter tror jag det kommer flyta på fint faktiskt. Skolan "börjar" närma sig slutet med nationella, och inte för att det är dem jag saknar, men när man väl sitter där på en tre timmars lång uppsatsskrivning vet man att man snart går ute på stan i kortärmat och äter en glass i kungsan. Men för att återbinda till P&L - deras artister är måttliga, men det finns nog ändå inget jag längtar till så mycket denna sommar som Borlänges dansande gator. För jag vet att även om musiken inte är vadjag önskar den var, så är personerna runtomkring det.

Ja ni, nu har jag nog skrämt iväg de flesta från min blogg hoppas jag. Jag vet inte varför jag skrev att jag skulle lägga ner den, givetvis är tanken inte sådan, men då ett par oanständiga personer läste den kände jag att det här inte längre var rätt forum att ge uttryck för mina känlsor och tankar. Hoppas att läsarantalet ska hålla sig på cirkus noll nu, men överstiger de - tja grattis, då har ni väl kollat in den i rättan tid.
Har skrämts lite under veckan, med tanke på att tiden som tidigare flytit på som smält snö har stannat upp i vinterkalla Sverige och likt vägarna som fryser till is, har även dagarna gjort detsamma. Fastnat i en sandig hög av slask och is.
Våren kommer aldrig komma, och med det inga blommor eller röda små tankar. Nejni, Sverige,sverige, inlandsis. Ja det är väl dags för den nya eran, det nya decenniet att ta sin plats i tiden. Och det är med en stor markeringspenna i rosa kulör som vi kryssar in vintern1noll. Så som Mr. Berg så vackert uttryckte borde allting handlat om den här "jävla vintern". Jo, det har hänt en del och inledningsvis, såhär tre månader in på vad som ska bli mina första år i "vuxen ålder" kan jag inte annat än se pilen peka käpprätt åt skogen. Någon satte spinn på chokladhjulet och det flög iväg som ett tefat. Ingen vinstlott dragen här nej. Det finns dock dom där spåren av små frön, dom ligger gömda under snön. Men som T.s Eliot uttryckte det - "April is the cruellest month", och jag väntar med spänning på att den ska gå över. När alla står nakna och stirrar ut varandras svampvita hudar, knottror av av förväntan, utslag av längtan, en typ av allergi som vi aldrig riktigt växer ifrån. Jag är full av sår och jag önskar bara maj kunde lösa alla problem.

 

It’s a cricket in my head

Who slowly eats my brain

And my thoughts are broken into pieces

Of its wings

Flying away and,

Clutches my mind and catches my ears

Turning my eyes, upside down

Hit my head

Break it against a wall

I’m not allowed to do it,

Anymore,

It’s already done

And the click-clack sound stopped

A minute ago, Echoes

In a empty skull where,

A Lonely cricket drowned in tears

So easy to kill (crush it)

 

försöker öva mina kunskaper i det uttryckligen värdelösa språket.

Jag är lite trött och kan inte riktigt fånga tankarna som svävar omkring mig. Men jag kan inte gå in och skriva här lite ibland utan 100 % tro på det jag gör, och även fast jag låter som en trist vuxen, (det jag lovade mig på julafton att jag INTE skulle bli) så är det så jag känner. Därför tänker jag sluta skriva här och lägga ner min blogg. Det blir nog skönt. Men tack ni få människor som har följt mitt liv i dessa månader. Eller nåt.
Ja jag säger väl hejdå bara, det är så svårt o ta avsked av vissa saker. Man blir faktiskt ganska fäst.

// Kalle

Igår, ja äntligen, igår gjorde vi det och nu känns det nästan som jag sitter där med fjärilarna flaxande i magen och gravitation som ökar och trycker mig mot passagerarsätet. Tugga tuggummi i hundranittio, öronen får inte explodera, Jocke Berg som sjunger om den delade staden.  Ja, i sommar ska jag till Berlin och igår bokade vi biljetter. Jag har dock aldrig varit i Berlin och kan inte någonting om staden, men det är väl det jag ska lära mig nu isåfall? I alla fall så har jag och William planerat att vi ska vara mycket aktiva och spinna runt i staden som två flitiga turister, besöka berlinmur och ja, allt annat som finns där som jag ännu inte känner till.
Vi har bokat både hotell och flyg och tillsammans gick de på ca 1600 :- för 5 dar så jag klagar inte. Nu gäller det bara att spara pengar!
Det här kändes mest som ett väldigt onödigt och dumt inlägg men ibland kan även jag behöva skrika ut min glädje och den där känslan när man köper någonting dyrt och värdefullt för sina egna pengar är ovärdelig. Det här är ingenting som föräldrarna pröjsar utan något jag har gjort mig väääldigt förtjänt utav! Yeah! :D

Jag har aldrig haft en åsikt om Bill Kaulitz. Jag har tyckt att Tokio Hotel gör bra musik men inte mer. Jobbade på globen idag när de hade konsert. Såg konserten. Det var det sämsta jag sett. Nu har jag en åsikt om Bill Kaulitz och jag tänker inte lyssna mer på Tokio Hotel. Förlåt

Konsum, klockan 17. Julrushen hade börjat och rastlös stod han i kön - tycktes vara den enda som inte hade bråttom hem, den enda som inte var medveten om omgivningen. Stressade föräldrar skriker på sina barn, stressade expediter skriker på sina chefer och gamla tanter som gnäller på julskinkan. Ett pärlband av svett kunde ses i hårfästet och den varma vinterjackan som får människor att liknas vid Michelingubbar kändes obekväm. Varför skulle han använda den? Det var inte ens snö. Ingen snö hade fallit i år, bara slask och sandade gator som barn sedan drog in och varje tunnelbanestation blänkte av gråblaskig smuts. Det var precis som hela tvåtusentalet hade sett ut, och varför skulle det bli en förändring när forskare timme efter timme, minut för minut, slog nya larm om den globala uppvärmningen. Snart blir vi ånga. En obehaglig situation som fick den unge mannen med nyklippt lugg att drivas in i andra tankar.
Tyst lutade han sig mot väggen, noga med att inte välta någon del av julskyltningen. Det hade blivit pinsamt, han hade synts, han hade dragit uppmärksamhet till sig, resten hade blivit katastrof. Han hatade blickarna, var väl därför han målade in sig i mörka hörn under luggen som alltid var precis så lång att ena ögat kunde döljas efter behag medan det andra var ständigt täckt av hårgardinen. Där under slapp han allt vad verkligheten innebar, och räckte inte luggen kunde han alltid plocka upp de solglasögon som vilade i fickan utifall att han skulle råka ut för att nödsituation. Nödlösningar var ett måste om man skulle lyckas fly från verkligheten.

 

Sensommar, augusti, sjön låg orörd och blank i morgonsolen. Klockan var inte ens sju men hon hade suttit på en sten halvvägs ut i vattnet med ryggen mot honom. Han hade vadat ut, och stannat när vattnet nådde honom till knäna, två meter kvar tills han kunde snudda vid hennes rygg. Sommarklänningen hade glidit ner över axeln, axeln som hennes haka nu vilade mot när hon vände sig mot honom och log, diskret, försiktigt, öppet, mot honom.

 

Det var flera år sedan nu, men fortfarande kunde han minnas de där ögonblicken med henne. Hur hennes röst hade fått honom att darra, och hennes kalla händer som vilade i hans, hur hennes ögonfransar rörde hans kinder när han kysste hennes mjuka läppar.
Han hade alltid varit en blyg och tveksam person, en sån där som ser på och står tyst i ett hörn på fester, den där som dricker mest för att dämpa sin ångest för att han inte är lika full som de andra – han var den som stupade i diket på vägen hem. Vad det berodde på visste han inte, för han hade ju hela livet varit omgiven med människor som ständigt malde på, ord utan nyttja, bara för att inte hålla tystnaden sällskap. Han tyckte om att ha tystnaden som sällskap, och det hade hon också gjort. Det mindes han. Han stapplade ett steg närmare kassan, påminde inte den där kvinnan om henne? Och i tankarna klädde han henne i den ljusgula sommarklänningen med söta små humlor på – den passade perfekt. På några sekunder var han tillbaka i sina tankar – den där stunden.

 

Hennes kinder flammade i rödrosa toner. Inte av kylan, inte av rodnad, utan de salta tårarna som hade runnit ner i mungiporna. En man med hatt passerade, stressade förbi och manade på hunden i kopplet att göra detsamma. Det var en pinsam situation och han kunde inte längre slappna av när hon drog fingrarna längst hans halspulsåder. Tveksamt vände han sig bort. Han ångrade sig genast. Hur skulle hon kunna tolka det på något annat sätt än på det som var helt fel?

 

”Nästa, tack”, väckte kassörskans röst honom ur minnet och fick honom att generat mumla fram en ursäkt. Fumligt lastade han upp varorna på bandet, mer än någonsin önskade han sig bort till sin egen värld, in i luggen, in i ingenmanslandet som bara var hans. Kvinnan i kassan log mot honom, som om hon ville lugna hans rodnad och säga att han inte behövde vara så nervös, med nerverna utanpå kroppen som Cristina hade brukat säga och dragit med fingrarna över hans kind. Hon, Cristina, nej, kassörskan tryckte in hans mjölkpaket och han drog Konsum-kortet, satan vad lika de var. Som i trans packade han ner sin tygpåse och släntrade ut ur butiken. Han borde gå hem och tömma den, laga middag och sova men hamnade på en bänk vid den lilla parken.
En timme senare satt han fortfarande kvar. Det var inte kallt, bara lite kyligt eftersom det blåste. Om han hade rest sig upp i livet, eller bara vågat, så hade situationen inte sett ut så här. Hade han inte varit så förbannat blyg hade han kunnat säga de där tre orden, de tre pyttesmå orden på tolv bokstäver. De fyra stavelser alla önskar sig, och hon ville höra dem av honom. Hon hade väntat i tystnad på att han skulle bryta isen, men han hade aldrig sagt dem, visste knappt vad de var. Ensam framför spegeln hade han tränat, prövat sig fram som en marionettdocka utan trådar, men hans läppar såg konstiga ut när han viskade; jag älskar dig. Han tänkte sig ett mattetal man inte kan lösa. Det verkar så svårt, men det finns ändå en lösning och när man lärt sig den är den så enkel, rent av barnslig, precis som ord.

 

Barnslig som ord.

 

Hans chans att ge henne det de båda ville ha gled honom plågsamt långsamt ur händerna. Han kunde faktiskt se den, hur den drog sig utåt vattnet, mot näckrosorna på andra sidan, bars upp av vinden och spreds med den. Splittrades. Hon vände sig bort hon med, utan att veta vart hon skulle ta vägen. Snubblande hoppade hon ner i vattnet (plask) och började gå inåt land (plask). Han stod kvar, oförmögen att följa henne. Skulle han någonsin ha lyckats med det, även om han försökt?

 

Han visste inte. Samtid var dåtid som var framtid som var utom räckhåll. Blundade han var han där igen med läpparna mot hennes hals (du smakar salt), åter i den tiden när de var kravlösa (chanslösa) och inte krävde ord och bokstäver av varandra (j-a-g ä-l-s-k-a-r d-i-g, tolv bokstäver, fyra stavelser, tre ord, tre små ord men små ord är svåra ord). Det var kanske därför han hade så lätt för att fly. Kanske var det minnena av att vara chanslös som höll honom under armarna.
Bakom solglasögonen var världen tonad och diffus. Tog han av sig dem lyste allt i klara, bestämde färger.Det var lätt att välja vilken färgskala som passade honom. Långsamt reste han sig från bänken, tömd på tankar, fylld med minnen. En ljus sommarklänning som fladdrar i vinden, en klänning som han egentligen inte tyckte om, men på henne hade den varit vacker – på henne var allting vackert, men nu var det för sent, tiden hade börjat ticka och hon hade sprungit ifrån honom som sekundvisaren på en klocka springer bort timmarna. Tre år senare och hon hade spillt sina sista tårar, hade säkert nytt jobb, blev uppvaktad av vännerna, hade säkert köpt en lägenhet med ljusa gardiner där det luktade av basilika och stearin, där man välkomnades av en handmålad tavla, väggar i jordnära färger, hon hade säkert någon ny i hennes liv som fyllde henne med dom svåra orden och hon hade säkert lärt sig att ge honom en andra chans. För den unge mannen i svart lugg hade en chans räckt, och precis som en biljett till himmelen skulle den här chansen aldrig någonsin återvända. Det var för sent.