Jag brukar lära mig väldigt mycket saker av min mamma. Kanske inte såna där saker som matematik och språk, utan värdegrunder, hur man ska tänka och prioritera. Att bli en god människa, och som jag själv ser det är jag på god väg. Jag vet att min mamma är stolt över mig, och jag kan faktiskt säga att jag är exakt lika stolt över henne, för hon är en sån där människa man vill vara precis som. En människa man beundrar av ren godhet.

Iår har jag släppt en liten bit av mig själv, min uppfostran, taget ett steg av stigen för samhällets normer. Ja,den här veckan - efter en evigheters lång väntan var Joakim här och hälsade på. Som jag har väntat och i sista sekund var jag så förtvivlat nervös att jag ramlade av en ledstång 3 gånger när jag trodde tåget skulle komma.
Men nu sitter jag här, åter själv en vecka senare och skriver på bloggen och även fast det kanske inte märks för de som ibland kikar in på den här bloggen så har mitt liv förändrats drastiskt under denna veckan.

Anledningen till att jag började det här inlägget med min mamma var för att en av de viktigaste puntkerna hon lärt mig är hur man hanterar internet. Att inte lägga ut en del saker, för personliga, saker som kan skada osv osv. Men eftersom det här är min blogg - det kommer inte skada någon, ifall någon av en händelse inte får en hjärtattack och dör, så därför skriver jag något jag kanske borde vara mer försiktig med - Jag är kär.
Och det känns så bra - jag svävar på små lätta moln som lyfter hela min vardag och även när det regnar sitter jag ovanför och ser ner. Det är tack vare Joakim. Och när man ändå bryter mot något man inte borde göra, så varför inte passa på att göra det ordenligt? Tänkte lägga upp en bild på mig och Joakim (min pojkvän) från igår.

Ha ett bra påsklov ni som orkar läsa igenom allt jag skriver!

Det kallas barndomsnostalgi? Nej, det kallas barndomsidioti. Jag saknar inte min barndom. Jag bläddrade mig igenom diverse bilder föreställande mig, liten i en flytväst. En lintott på en sten, pottfrisyr och vit skjorta, sex barn som skrattar på föräldrarnas vilja. Jo visst minns jag dagen. Ute på Ingarö, kan det vart höst eller vår?
Familjerna var samlade, vi var välklädda barn till fina föräldrar som även de för stunden var prydt klädda. Barnen - de vuxnas centrum skulle fotograferas och placerades på varsina stenar utanför det gröna pinstaketer på baksidan, precis där vid stigen, där det brukade springa Lokatter. Upptrampad och torr, rostade barr och färg som flagnat och lossnat i vinden, barn som inte vill sitta still. Jag kanske var sex år vid den här tiden och mitt andra hem låg på Ingarö.
De tuffa pojkarna fick varsin sten ; helt ärligt minns jag inte hur det kom sig att vi står som vi gör, men där står jag på en grå sten som i minnenas värld börjar skina som den dyraste guldklimpen. Mammas guldklimp. Spejandes, med sin bysse vilande i handen, blickar han trånande mot de andra, minns hur föräldrarna samlats med varsin analog kamera för att föreviga stunden, och i mitt minne ser jag hur de koncentrerat fotar oss. Det som finns kvar av den här stunden är inte vad jag upplevde, inga föräldrar som räddar det dyraste de har - nej bara sex små skitungar, utplacerade på två stenar, peace-tecken, pottfrisyrer, borttappade tänder och små flickor i kläder från trettiotalet kan man tro. Det var en familj som nu finns utplacerad på diverse ställen i det avlånga landet Sverige. Men som familjer är man ju bundna till varandra - föralltid, och någonstans inuti så är vi, och kommer alltid vara bröder och systrar. Min syster, jag, min bror, och min syster igen. Kan man säga så?

Shivering voices, hold the pillow tight,
I'll give you a promise
find the secret path
change the preconcieved notions,
elaminate the wallpapers painted in childhood memories,
So I'm chasing your thoughts,
look, it might be love
and I've kept all your poems, just like you told me
now we can end this struggle of power
it's just like a dream, were it's only us
because now we both know
that I am totally yours

Jag gick igenom listan över artister som kommer till Peace & Love idag. Ingenting imponerar mig särskilt egentligen. Muse ska spela på zinken, fast det är andra veckan jag befinner mig på ryskt territorium. Alltså, för andra gången på mindre än ett år missar jag dem! Grekland, Ryssland - jag klagar alltid på att jag reser för lite, fast hur mycket tid spenderar jag egenltligen på svensk mark? I mina tankar: inte en minut. Fysiskt: allt för mycket.
Nu är det i alla fall så att sommaren börjar närma sig,  och idag kallar jag mig positiv! Vårdagsjämningen är här, och snön som försvinner gör våra gator mörka och tomma, om än bara för någon vecka. Nästa vecka är det då tillslut dags, det vi alla väntar på - sommartid! Det första kvartalets enda ljuspunkt, och därefter tror jag det kommer flyta på fint faktiskt. Skolan "börjar" närma sig slutet med nationella, och inte för att det är dem jag saknar, men när man väl sitter där på en tre timmars lång uppsatsskrivning vet man att man snart går ute på stan i kortärmat och äter en glass i kungsan. Men för att återbinda till P&L - deras artister är måttliga, men det finns nog ändå inget jag längtar till så mycket denna sommar som Borlänges dansande gator. För jag vet att även om musiken inte är vadjag önskar den var, så är personerna runtomkring det.

Ja ni, nu har jag nog skrämt iväg de flesta från min blogg hoppas jag. Jag vet inte varför jag skrev att jag skulle lägga ner den, givetvis är tanken inte sådan, men då ett par oanständiga personer läste den kände jag att det här inte längre var rätt forum att ge uttryck för mina känlsor och tankar. Hoppas att läsarantalet ska hålla sig på cirkus noll nu, men överstiger de - tja grattis, då har ni väl kollat in den i rättan tid.
Har skrämts lite under veckan, med tanke på att tiden som tidigare flytit på som smält snö har stannat upp i vinterkalla Sverige och likt vägarna som fryser till is, har även dagarna gjort detsamma. Fastnat i en sandig hög av slask och is.
Våren kommer aldrig komma, och med det inga blommor eller röda små tankar. Nejni, Sverige,sverige, inlandsis. Ja det är väl dags för den nya eran, det nya decenniet att ta sin plats i tiden. Och det är med en stor markeringspenna i rosa kulör som vi kryssar in vintern1noll. Så som Mr. Berg så vackert uttryckte borde allting handlat om den här "jävla vintern". Jo, det har hänt en del och inledningsvis, såhär tre månader in på vad som ska bli mina första år i "vuxen ålder" kan jag inte annat än se pilen peka käpprätt åt skogen. Någon satte spinn på chokladhjulet och det flög iväg som ett tefat. Ingen vinstlott dragen här nej. Det finns dock dom där spåren av små frön, dom ligger gömda under snön. Men som T.s Eliot uttryckte det - "April is the cruellest month", och jag väntar med spänning på att den ska gå över. När alla står nakna och stirrar ut varandras svampvita hudar, knottror av av förväntan, utslag av längtan, en typ av allergi som vi aldrig riktigt växer ifrån. Jag är full av sår och jag önskar bara maj kunde lösa alla problem.

 

It’s a cricket in my head

Who slowly eats my brain

And my thoughts are broken into pieces

Of its wings

Flying away and,

Clutches my mind and catches my ears

Turning my eyes, upside down

Hit my head

Break it against a wall

I’m not allowed to do it,

Anymore,

It’s already done

And the click-clack sound stopped

A minute ago, Echoes

In a empty skull where,

A Lonely cricket drowned in tears

So easy to kill (crush it)

 

försöker öva mina kunskaper i det uttryckligen värdelösa språket.

Jag är lite trött och kan inte riktigt fånga tankarna som svävar omkring mig. Men jag kan inte gå in och skriva här lite ibland utan 100 % tro på det jag gör, och även fast jag låter som en trist vuxen, (det jag lovade mig på julafton att jag INTE skulle bli) så är det så jag känner. Därför tänker jag sluta skriva här och lägga ner min blogg. Det blir nog skönt. Men tack ni få människor som har följt mitt liv i dessa månader. Eller nåt.
Ja jag säger väl hejdå bara, det är så svårt o ta avsked av vissa saker. Man blir faktiskt ganska fäst.

// Kalle

Igår, ja äntligen, igår gjorde vi det och nu känns det nästan som jag sitter där med fjärilarna flaxande i magen och gravitation som ökar och trycker mig mot passagerarsätet. Tugga tuggummi i hundranittio, öronen får inte explodera, Jocke Berg som sjunger om den delade staden.  Ja, i sommar ska jag till Berlin och igår bokade vi biljetter. Jag har dock aldrig varit i Berlin och kan inte någonting om staden, men det är väl det jag ska lära mig nu isåfall? I alla fall så har jag och William planerat att vi ska vara mycket aktiva och spinna runt i staden som två flitiga turister, besöka berlinmur och ja, allt annat som finns där som jag ännu inte känner till.
Vi har bokat både hotell och flyg och tillsammans gick de på ca 1600 :- för 5 dar så jag klagar inte. Nu gäller det bara att spara pengar!
Det här kändes mest som ett väldigt onödigt och dumt inlägg men ibland kan även jag behöva skrika ut min glädje och den där känslan när man köper någonting dyrt och värdefullt för sina egna pengar är ovärdelig. Det här är ingenting som föräldrarna pröjsar utan något jag har gjort mig väääldigt förtjänt utav! Yeah! :D

Jag har aldrig haft en åsikt om Bill Kaulitz. Jag har tyckt att Tokio Hotel gör bra musik men inte mer. Jobbade på globen idag när de hade konsert. Såg konserten. Det var det sämsta jag sett. Nu har jag en åsikt om Bill Kaulitz och jag tänker inte lyssna mer på Tokio Hotel. Förlåt

Konsum, klockan 17. Julrushen hade börjat och rastlös stod han i kön - tycktes vara den enda som inte hade bråttom hem, den enda som inte var medveten om omgivningen. Stressade föräldrar skriker på sina barn, stressade expediter skriker på sina chefer och gamla tanter som gnäller på julskinkan. Ett pärlband av svett kunde ses i hårfästet och den varma vinterjackan som får människor att liknas vid Michelingubbar kändes obekväm. Varför skulle han använda den? Det var inte ens snö. Ingen snö hade fallit i år, bara slask och sandade gator som barn sedan drog in och varje tunnelbanestation blänkte av gråblaskig smuts. Det var precis som hela tvåtusentalet hade sett ut, och varför skulle det bli en förändring när forskare timme efter timme, minut för minut, slog nya larm om den globala uppvärmningen. Snart blir vi ånga. En obehaglig situation som fick den unge mannen med nyklippt lugg att drivas in i andra tankar.
Tyst lutade han sig mot väggen, noga med att inte välta någon del av julskyltningen. Det hade blivit pinsamt, han hade synts, han hade dragit uppmärksamhet till sig, resten hade blivit katastrof. Han hatade blickarna, var väl därför han målade in sig i mörka hörn under luggen som alltid var precis så lång att ena ögat kunde döljas efter behag medan det andra var ständigt täckt av hårgardinen. Där under slapp han allt vad verkligheten innebar, och räckte inte luggen kunde han alltid plocka upp de solglasögon som vilade i fickan utifall att han skulle råka ut för att nödsituation. Nödlösningar var ett måste om man skulle lyckas fly från verkligheten.

 

Sensommar, augusti, sjön låg orörd och blank i morgonsolen. Klockan var inte ens sju men hon hade suttit på en sten halvvägs ut i vattnet med ryggen mot honom. Han hade vadat ut, och stannat när vattnet nådde honom till knäna, två meter kvar tills han kunde snudda vid hennes rygg. Sommarklänningen hade glidit ner över axeln, axeln som hennes haka nu vilade mot när hon vände sig mot honom och log, diskret, försiktigt, öppet, mot honom.

 

Det var flera år sedan nu, men fortfarande kunde han minnas de där ögonblicken med henne. Hur hennes röst hade fått honom att darra, och hennes kalla händer som vilade i hans, hur hennes ögonfransar rörde hans kinder när han kysste hennes mjuka läppar.
Han hade alltid varit en blyg och tveksam person, en sån där som ser på och står tyst i ett hörn på fester, den där som dricker mest för att dämpa sin ångest för att han inte är lika full som de andra – han var den som stupade i diket på vägen hem. Vad det berodde på visste han inte, för han hade ju hela livet varit omgiven med människor som ständigt malde på, ord utan nyttja, bara för att inte hålla tystnaden sällskap. Han tyckte om att ha tystnaden som sällskap, och det hade hon också gjort. Det mindes han. Han stapplade ett steg närmare kassan, påminde inte den där kvinnan om henne? Och i tankarna klädde han henne i den ljusgula sommarklänningen med söta små humlor på – den passade perfekt. På några sekunder var han tillbaka i sina tankar – den där stunden.

 

Hennes kinder flammade i rödrosa toner. Inte av kylan, inte av rodnad, utan de salta tårarna som hade runnit ner i mungiporna. En man med hatt passerade, stressade förbi och manade på hunden i kopplet att göra detsamma. Det var en pinsam situation och han kunde inte längre slappna av när hon drog fingrarna längst hans halspulsåder. Tveksamt vände han sig bort. Han ångrade sig genast. Hur skulle hon kunna tolka det på något annat sätt än på det som var helt fel?

 

”Nästa, tack”, väckte kassörskans röst honom ur minnet och fick honom att generat mumla fram en ursäkt. Fumligt lastade han upp varorna på bandet, mer än någonsin önskade han sig bort till sin egen värld, in i luggen, in i ingenmanslandet som bara var hans. Kvinnan i kassan log mot honom, som om hon ville lugna hans rodnad och säga att han inte behövde vara så nervös, med nerverna utanpå kroppen som Cristina hade brukat säga och dragit med fingrarna över hans kind. Hon, Cristina, nej, kassörskan tryckte in hans mjölkpaket och han drog Konsum-kortet, satan vad lika de var. Som i trans packade han ner sin tygpåse och släntrade ut ur butiken. Han borde gå hem och tömma den, laga middag och sova men hamnade på en bänk vid den lilla parken.
En timme senare satt han fortfarande kvar. Det var inte kallt, bara lite kyligt eftersom det blåste. Om han hade rest sig upp i livet, eller bara vågat, så hade situationen inte sett ut så här. Hade han inte varit så förbannat blyg hade han kunnat säga de där tre orden, de tre pyttesmå orden på tolv bokstäver. De fyra stavelser alla önskar sig, och hon ville höra dem av honom. Hon hade väntat i tystnad på att han skulle bryta isen, men han hade aldrig sagt dem, visste knappt vad de var. Ensam framför spegeln hade han tränat, prövat sig fram som en marionettdocka utan trådar, men hans läppar såg konstiga ut när han viskade; jag älskar dig. Han tänkte sig ett mattetal man inte kan lösa. Det verkar så svårt, men det finns ändå en lösning och när man lärt sig den är den så enkel, rent av barnslig, precis som ord.

 

Barnslig som ord.

 

Hans chans att ge henne det de båda ville ha gled honom plågsamt långsamt ur händerna. Han kunde faktiskt se den, hur den drog sig utåt vattnet, mot näckrosorna på andra sidan, bars upp av vinden och spreds med den. Splittrades. Hon vände sig bort hon med, utan att veta vart hon skulle ta vägen. Snubblande hoppade hon ner i vattnet (plask) och började gå inåt land (plask). Han stod kvar, oförmögen att följa henne. Skulle han någonsin ha lyckats med det, även om han försökt?

 

Han visste inte. Samtid var dåtid som var framtid som var utom räckhåll. Blundade han var han där igen med läpparna mot hennes hals (du smakar salt), åter i den tiden när de var kravlösa (chanslösa) och inte krävde ord och bokstäver av varandra (j-a-g ä-l-s-k-a-r d-i-g, tolv bokstäver, fyra stavelser, tre ord, tre små ord men små ord är svåra ord). Det var kanske därför han hade så lätt för att fly. Kanske var det minnena av att vara chanslös som höll honom under armarna.
Bakom solglasögonen var världen tonad och diffus. Tog han av sig dem lyste allt i klara, bestämde färger.Det var lätt att välja vilken färgskala som passade honom. Långsamt reste han sig från bänken, tömd på tankar, fylld med minnen. En ljus sommarklänning som fladdrar i vinden, en klänning som han egentligen inte tyckte om, men på henne hade den varit vacker – på henne var allting vackert, men nu var det för sent, tiden hade börjat ticka och hon hade sprungit ifrån honom som sekundvisaren på en klocka springer bort timmarna. Tre år senare och hon hade spillt sina sista tårar, hade säkert nytt jobb, blev uppvaktad av vännerna, hade säkert köpt en lägenhet med ljusa gardiner där det luktade av basilika och stearin, där man välkomnades av en handmålad tavla, väggar i jordnära färger, hon hade säkert någon ny i hennes liv som fyllde henne med dom svåra orden och hon hade säkert lärt sig att ge honom en andra chans. För den unge mannen i svart lugg hade en chans räckt, och precis som en biljett till himmelen skulle den här chansen aldrig någonsin återvända. Det var för sent.

Vi är idioter sjunger han och publikhavet jublar, varje hjärta slår ett extra slag; han sjunger om mig.
Kent i tre dagar har vart en fantastisk upplevelse, hur vi på något sätt varje kväll nästan stått längst fram, nästan tagit på Joakim Berg, nästan dött av eufori, men den där känslan går över. Så snart ska jag åter ställa mig utanför okänd arena för att invänta en av anledningarna till att musiken för mig existerar. Jag tror helt ärligt inte att de som hatar Kent kan förstå sig på musik.
Musik är en känsla, precis som kärlek, hat och glädje. Musik kan precis som de andra känslorna vara falska, oäkta, obetydlig, bortglömd och svår. Många människor förstår sig inte på musiken utan tror det är något man ska tjäna pengar på, (vilket man förstås gör) men har vi någonsin sett hur det gått när någon ska känna någon annans hat? Inte emot sig själv, utan verkligen känna samma hat som personen i fråga. Nej, det har vi inte, och det är fel när artister/kompositörer försöker förstå sig på andras känslor, att känna varandras känslor, ge sin känsla till någon annan som inte förstår sig på.
Man kan sprida glädje, hat eller kärlek, man kan uppfinna varor eller attraktioner som får oss att uppleva dessa känslor, precis som musiken. Man kan köpa skivor för att koka inombords hemma i vardagsrummet, man kan gå på konsert och tillsammans med tusentals andra lyftas till sjunde himmelen. Det gynnar förstås artisten, men då är det dom där varorna som finns pga. musiken. Annat blir det när man skriver musiken bara för att få sälja varorna, för vem egentligen köper t.ex. Britney Spears? Den spelas på radio, folk tycker om den, men vem kommer någonsin minnas den och känna att det är en av de mäktigaste känslor man någonsin känt? Vem kommer tycka att den här känslan är värd att dö för? 
Från början var musik liksom alla känslor något man delade med sig av, och det gör man förvisso fortfarande - och just idag tror jag Joakim Berg existerar för att vi ska få ta del av den stigande känslan.

Om trettioen dagar kommer Joakim. Igår var jag på Kent. Om några timmar ska jag gå på Kent. Imorgon ska jag gå på Kent. Om två veckor ska jag se Kent. Det här ser ljust ut!

Det här var dagen då tunnelbanorna satt fast i isen och alla människor förtvivlat gick i lemmeltåg mot Liljeholmen. Det var alltså dagen då jag och sofia inte orkade göra någonting och lämnade skolbäckerna i skolan för att se film och gå på promenad. För första gången iår njöt jag av snön, kastade mig omkring och kände det vita pudret fäkta i vinden. Nog så härligt, men oj oj oj, inte igen. En gång per år är nog lagom, eller?

Förövrigt gick jag till skolan idag, kom sent till gympan med rosiga kinder som en liten skolpojke på åtta vårar som glömde bort tiden när han lekte i den där snödrivan på vägen till skolan. Sedan hängde jag lite med några spanjorer i gamla stan för att till sist plugga filosofi hemma.

Idag är jag trött och kom halvvägs till skolan. Jag bäddade ner mig i soffan, somnade och hade en fin dröm. Egentligen skulle jag vilja tillbringa all dötid på gymmet men det är svårt att ta sig dit eftersom det inte går några tbanor. Istället har jag tryckt i mig ohälsosamt mycket dåliga saker. Istället har jag lyssnat på oerhört mycket musik, och sjungit otroligt falskt. Jag har vart sur och lessen hela dagen och jag vet nog inte riktigt varför - eller iaf så är det inget man vill dela med sig såhär. Så, ja - jag återkommer när jag är på bättre humör.

Det var för 6 månader sedan, lördagen den 22: a augusti. Efter dagars väntan, i både regn och solsken. Vi hade stått ut med fulla britter och arga poliser. Ja vi hade klarat allt kändes det som. Så kom morgonen då det var dags och tillsammans med en dm vatten delade jag sovsäcken när jag vaknade upp. På led gick vi, till en ekande melodi av viva la vida-kören. Vi slog oss ner på bästa plats framför stadion och fördrev tiden på diverse sätt. Allt för att få Chris Martin att kännas mycket närmare, och tillslut, samtidigt som solen stack upp över träden bakom stadion, fick vi entra den magnifika Os-byggnaden på ett led, hand i hand. Mycket mer minns jag inte faktiskt. Så hög på lycka har jag nog aldrig tidigare varit, och kanske kommer jag heller aldrig vara det. Tack gode gud att jag iaf fick tillbringa en kväll med Chris Martin och japans fjärilar.

Öppna dörren. Sätt dig ner. Starta. Ge dig av. Hitta hem. Försvinn.
Ljudlöst svänger han ut på E18, sedan mot E4. Han ska härifrån. Natten är anonymt svart, vägen badar i bronsfärgat lampljus. En undran – vem som svek vem först.
Han vet inte vart han ska, bara att han ska bort. Hastighetsmätaren slår gång på gång över tillåten nivå. Inatt är han ensam på vägarna. Det hade han varit redan i trapphuset på väg ner till parkeringsplatsen. Så fort han hade låst dörren bakom sig hade tanken slagit honom: nu var han helt ensam. Han trampar återigen på gaspedalen, låter motorn prestera, tillåter sig att bara tänka på fartvinden. Vinterlandskapet utanför glittrar dunkelt i nattens ljus.

 

Hon ligger på sängen, tänker förbjudna tankar. Dom där som så gärna kryper på, tätt under huden och bosätter sig där. De där tankarna som inte får finnas. Vänder sig om, kramar kudden, viskar till väggen och somnar om. En dröm om mammas ömma famn öppnar sig och sprider ljus över tillvaron. Flyr in i en värld som inte längre finns, den värld hon lämnat – den hon inte ville vara. Det överhettade täcket bleks i solens första strålar när de silar genom persiennerna. Önskar hon kunde dela det här ögonblicket med någon, bara någon. Någon som kanske inte är så speciell, men någon hon kunde hålla om och dela ett sommargult täcke med och en kärlekstörst omöjlig att släcka med tio tusen liter vatten.

 

Bakom honom rörs snö upp, blandar sig med avgaserna och bildar gigantiska moln. Ändå ska ingen se att han har varit där och aldrig kommer någon att hitta honom. Om de försöker är irrelevant för hans fotspår är för evigt överkörda och övergivna.
Ingen kommer att hitta honom, inte ens kvinnan han lämnade i sin lägenhet. Skulle han någonsin träffa någon han en gång kände kommer han att bli ställd mot väggen – hur kunde han lämna henne? Han vet inte. Hon som ligger kvar i hans säng är perfekt men inte hans. Man kan inte leva med någon som alltid ska vara bättre. Motorljudet håller med och stegras ytterligare. På höger sida om vägen ligger en sjö, ett par hundra meter fram lyser ett litet samhälle. En rodnad vid horisonten varnar för solens snara uppgång. Han stannar bilen och snön krasar under hans gummisulor. Kylan biter. Han ställer sig på den tjocka isen och huttrar till vid insikten om att han antagligen är mer vilse nu än när han startade bilen för fem timmar sedan. Solens första strålar träffar honom i ryggen.

 

Om han ändå vore här. Hon är lämnad, och hon vet om det. Ensam vid ett frukostbord, petar i en skål med socker. Hon blickar mot den tickande klockan och väntar, låtsas som att han bara är på toaletten. Hennes grå fleesebyxor som hon sparat i över tjugo år skaver mot knäna och för ett ögonblicks sekund tappar hon kontrollen, river av dem och faller skrikande mot golvet, men det onda i magen tar emot och med salta kinder och rödblöta ögon gömmer hon sig under köksstolen och skakar galler som ett litet barn. Ingen ska få komma in igen - aldrig någonsin. Det är hennes fel att det blivit såhär - hennes desperata rop på kärlek har fått honom att gå sin väg, utan att lämna några brödsmulor efter sig. ”Det här är ingen lek i kärlek, det här är ett slut”, tänker hon och kramar stolen hårdare. I hennes öron viskar en melodi, en melodi han brukade vissla på när hon inte kunde sova. Men det var på den tiden han älskade henne. Nu väntar bara ett slut på allting och hon undrar hur man lättast kommer dit. ”Kan man hoppa över ett kapitel eller två?” Stänger ögonen till bilden av en liten pojke hon brukade hålla i hand. Någonstans här i världen finns han nu, men i jakten att bli som idolerna på tv föll dom tillsammans och nu har de tappat bort varandra.

 

Morgonen är långt gången nu. Vare sig han vill det eller inte måste han äta. Han kör försiktigt in i den lilla staden, smyger fram och parkerar till sist i närheten av en livsmedelsaffär. Ica-skylten känns obehagligt bekant på en plats där han aldrig varit. Väl inne i butiken blir han stående. Vad ska ha äta? Han kan inte tillaga något, inte sitta vid något bord och äta. Avsaknaden av vardaglig bekvämlighet slår honom som en örfil. Han går ut igen. Termometern i bilen visade på tretton minusgrader. Först nu börjar han inse att han inget har utom den mörkgråa bilen vars lack blänker skoningslöst i det hårda ljuset. Obestämt börjar han gå, söker sig bort från sanningen. En Pressbyrå-logga lyser en bit bort och benen liksom dras dit. Koffein, stillade tankar, socker, ät fett och socker tills du spyr, vad som helst som dödar tankar. Ett par meter innan den räddande dörren krockar han med en rödgråten kvinna.

 

Hon skulle kunna falla för honom på sekunden. Han skrämda ögon med den nyklippta luggen på höger sida. Hon skulle kunna säga att hon älskade honom. Hon skulle kunna offra sig. För det är nog vad som krävs.
Efter de regresserande drömmarna under köksbordet samlade hon sig, tog på sin gröna kappa och sprang ut i förmiddagssolen. Vinden jagade hennes halsduk åt ett obestämt håll och hon följde illvilligt efter. Hon plockade upp sin nyköpta iPod nano 16 gb i en röd nyans och slog på en psykedelisk melodi. Tillsammans med en trasig cigarett hon sparat allt för länge och den pulserande musiken börjar världen snurrar och långsamt glider hon in i en dvala när hon långsamt traskar fram längst snöhögarna mot okända mål.
Ett ögonblick senare, hon blundar. Glömmer bort hur allt annat existerar och en tidigare okänd eufori stiger i hennes huvud när hans ögon för en sekund möter hennes. Murarna faller sönder och blottad inför omvärlden böjer hon sig fram, reser sig på tå och smakar på hans tunna läppar. Tappar bort sig i drömmen och märker hur han fortfarande stirrar på henne. Väntar kanske på en ursäkt?

 

By: Karl Lindberg&Sara Tyllman

Det började som ett mentalt breakdown men slutade i euforisk lycka. Jag älskar dom som kan trösta mig och vet hur jag fungerar och även om jag inte var ute och dansade i snön hela natten så somnade jag efter 2 och en halv timmes telefonpratande på min mörkblå kudde för att vakna till en skinande sol och avstängd tbana. Mina bilder av den här dagen som jag skrev om igår stämmde. Nästan på pricken - förutom att jag faktiskt inte ens orkade gå genom dörren. Det var liksom lönlöst. Men desto mer har jag fått gjort idag - jag har tagit en gammal B&J's burk och klätt in den i vitt papper, jag har gått och köpt godis och jag har rivit loss remmarna från mina ryska militärkängor. Nu är dom hundra gånger coolare. Sen har jag skrivit en fin novell med Tyllman. Lägger upp den senare. Bilden ovan är en lyftkran! (dessutom gjorde den hela min dag)

Nu är det kväll och min Os-ockuperade själ fryser ihjäl. Någon har stängt av värmen. Någon har gjort så att portkoden inte fungerar. Någon har stäng av tbanan och Någon har inte gått ut på hela dagen. Det var otroligt skönt och det är nästan så man önskar att de ringer från skolan och säger: "södra är stängt imorgon pga snöovädret."
Men antagligen inte, för antagligen kommer jag få gå upp en timme extra tidigt, även fast jag har sovmorgon, och jag kommer med trötta steg släpa mig genom den puderlätta snön ner till telefonplan och sitta med hackande tänder och stirra på en tom skylt och vänta efter ett ljud av någon som vill informera mig om vad som ska hända. Men ingenting kommer hända och jag kommer sitta kvar och stirra och inte våga röra mig ur fläcken. Mina fötter kommer börja darra och i paniken kommer jag sparka skorna så de glider av, och sen på igen bara för att hålla igång. Till ingen nytta för jag kommer göra det för långsamt, för kylan har förfrusit mina muskler och jag kommer bara bli ännu kallare - tillslut kommer jag avsimmad på en bänk skjutsas till sjukhuset där man tragiskt nog kommer proklamera min bortgång.
Okej, sidospår är inte alltid så kul.
Jag kommer inte våga röra mig ur fläcken och efter två timmar kommer en förvirrad sl-man ropa ut i knastriga högtalare: "god eftermiddag, för resande mot mörby centrum är samtliga tåg inställda och kommer ersättas av bussar vilka borde dyka upp... snart.... trevlig resa!" Alla kommer sucka och inga bussar kommer komma. Eller jo, den där överfulla som inte ens orkade stanna för det fanns ingen plats att ens försöka tränga in en ynka liten individ på. Jag kommer gå hem och sätta mig här i kylan, sörja över min idrottsuppsats som jag inte kommer kunna lämna in och sen.... sen ska jag nog gå ut och hälla vatten på snön - jag är så jävla förbannad på den!!!

Alla ljusen slutar blinka
Och en ensam textrad suddas ut
Faller på ett öde spår
Snön försvårar där jag går
Trillar på en isbit som i dans
Och tusen röster skriker fula ord
Som ett krigstjut över liljeholmen
Står man stilla, vi är dom som lämnas kvar
Och någon gång ska jag stjäla en bil
Fylla den med dynamit
Låta den explodera i skyn
Min hämnd blir så bra
Den kommer tappa all smak
För alla tårar som rinner längst ångestfyllda moln
När du får känna på hur det är att vara som vi

Tillägnas : Stockholms lokaltrafiks styrels (Ordförande: Christer G Wennerholm (M), 1: e vice ordförande: Lennart Rohdin (Fp), 2: e vice ordförande: Lars Dahlberg (S) )

[jag är mucho arg!!!!!!]

Den här dagen, den artonde februari tvåtusentio hade jag ett jobbigt latinprov. Jag failade för jag böjde verbet esse i presens och inte imperfekt som jag skulle ha gjort. Men så kan det gå och resten av dagen har varit bra.
Eftersom jag egentligen skulle vilja ligga i soffan nu och kolla på Björn Ferry som troligtvis inte tar någon medalj, så har jag inte mycket att skriva här. Istället lägger jag upp en lista på de nio finaste svenska orden.


1. Radio
2. Eufori
3. Episk
4. Utopia
5. Samer
6. Nostalgi
7. Kontroll
8. Onomatopoetisk
9. Marchera

Jag känner ett vemod över det där med facebook. Det har blivit en sån stor grej, och jag vet itne riktigt hur jag ska ta ställning. Det känns som att valet av hur man lägger upp sin profil avgör vem du är. Är du en seriös person med målmedvetenhet, eller en knasig person på vift i cyberrymden? Hur öppen ska jag vara, och hur fungerar alla dessa applikationer av tusen olika varianter? Jag är så liten, och jag kan inte förstå någonting. Måste jag tävla om vem som har flest vänner? MÅSTE JAG HÄNGA UT MITT LIV?
Siffror visar på att 60% av rekryteringar på handelsmarknaden i Sverige idag sker via facebook. En hemsida som bubblade upp på ett universitet i Usa och sedan har spritt sig över hela världen. Samtliga personer i Sverige (i princip) tar på ett eller annat sätt hjälp av facebook. Dagligen. Det är numera okej att "facebooka" på jobbet då det finns stort material att arbeta med där och det är ett mycket enkelt sätt att nå ut till sina kunder.
Jag har varit med på den här sidan sedan det slog igenom i Sverige år 2006 och jag har alla mina vänner där. Jag följer deras vardagsäventyr via statusuppdateringar och mailar med kompisar jag inte träffar allt för ofta. Men det som trycker ner mig mest i sanden är den där känslan av kontroll. Jag har kontroll över mitt liv och alla andras, och det är precis så vi vill ha det. Eller? En glad norrlänning utbrister till vännen brevid när de står och beställer mat av mig på globen: "Assåå de där Fäjzbuk, det jö kul de! Man kan jö hitta gamla kompisar!" och som svar nickar vännen ett stumt:"Schvupp".
Ja dessa glada norrlänningar kan hitta sina gamla vänner, de kan ta kontakt med bortglömda tider genom ett nätverk som plötsligt hela världen kopplat upp sig till. Precis som min mamma säger när hon glatt utbrister i skratt när ännu en gammal "ving-kollega" lagt till henne som vän. Men för min del ser det inte riktigt ut så, jag kommer alltid ha vart uppkopplad på den här sidan, och jag kommer aldrig någonsin få uppleva riktig facebooknostalig. Kanske det är dags att dra ut kontakten för ett tag?