Hur påverkar färgen grön mig? Jag ställde mig frågan när jag gick längst en liten gångpromenad idag från Aspudden. Den går igenom en liten samling av träd, som kanske inte kan kallas skog, men åtminstone en dunge. Hur vi människor påverkas av färg är något som smått intresserat mig sedan jag gick i åttonde klass och vi på hemkunskapen fick i uppgift att inreda en lägenhet. Jag haffade arbetsområdet färg och uppteäckte en helt ny värld när jag forsade fram mellan olika sidor på nätet av färgvetenskap.                                                                          Något som sedan länge är bevisat är att människor reagerar på färg – vad vore vårt samhälle utan sprakande neonskyltar, tickande trafikskyltar och tutande bilar? Hur skulle det kännas ifall vi gick ut en vackervårdag och blommorna plötsligt saknade färg?

Jag vet inte hur många som brukar tänka på dessa saker, men ganska ofta när jag är ensam, t.ex. är ute och går en promenad (jag gillar att promenera och titta på omvärlden) så brukar jag fundera över ämnet färg. Egentligen inte i några djupare banor men fortfarande så är det ett fascinerande ämne och idag slogs jag av tanken för dess betydelse.                                                                                Man brukar säga att grönt är en lugnande färg som gör människor rogivna och stabila. Det är färgen som gör allting tillåtet, om det så än gäller att gå över gatan, utrymmning av en byggnad eller lockelsen av ett grönt äpple – kunskapens frukt.

Frågan som ställde mig ivägen var egentligen  ifall allt detta är något som alltid funnits där, eller har det blivit så av en viss anledning? Har träden valt  just den här färgen för att vi ska bli lugna och känna våren spränga i våra fötter och få oss att vilja springa barfota över gröna ängar? Jag vet att löv består av klorofyll och klorofyll är grönt. Men ifall man ser det ur en filosofisk aspekt – varför är klorofyll just grönt? Jag vet att naturen kom innan människan, men ständigt under naturens utveckling har det funnits liv som gått hand i hand med blommor och träd. Vad jag inte har en aning om är ifall djur påverkas på samma sätt som vi människor av olika färger. Det sägs till exempel att bin ser andra färger än vi.           Hur olika människor påverkas av färger är ett ämne man kan disskutera länge och många kan ha egna åsikter – är det inte en av de abslut  vanligaste frågorna hos barn på 3 år? ”Vad är din favoritfärg?” ”Silver” säger en flicka som tycker om smycken, ”rosa” säger en annan som vill vara prinsessa och slutligen skriker den stökiga pojken ”svart – för det är coolt ...” Är det inte så att vi alla har en egen åsikt om vilken färg som är finast och överhuvudtaget den egna tolkningsfrågan – vad är en färg? När tjejerna på mitt lekis berättade att guld och silver var deras favoritfärg fick de till svar av de pedagogiska lärarna att det inte var en färg, så fick de välja en ny, även om de själva ansåg silver och guld vara en färg. Varför inte? Varför skulle inte dessa kunna vara en färg? Vi är alla överens om att blått är en färg och att himlen är blå – men vad är det som säger att mitt blått ser likadant ut som ditt? Det är en tolkningsfråga med samma vidd som frågan vad som är en färg. Kanske blir det här lite långdraget men jag vill dela med mig av mina tankar angående mysterierna bakom naturens alla nyanser och jag tror att vi alla skulle tänka lite ofta på hur härligt det är att kunna se de olika karaktärerna som bildas.

Är träden gröna för att de ska få oss att slappna av och bli sociala och känna oss tillåtna? Nej troligtvis inte, men borde det inte vara så åtminstone att färgerna är något som vi psykologiskt lärt oss tolka efter hur vi ser dem? Många tolkar nog färgen grönt – precis som jag med sommar, alla träden som susar i vinden och härliga dagar som driver förbi.  Kanske just för att träden har den här färgen har vi lärt oss känna avslappnade i sammanhang där den förekommer, även om detta inte är något man ständigt går och bär på i tankarna. Kanske, och antagligen kommer vi aldrig få svar på den här gåtan, eftersom träden förmodligen, och förhoppningsvis kommer behålla sin färg, och ialla fall jag har svårt att tänka mig blåa träd med ett rött hav och en grön himmel. Fast det kanske bara är en filosofisk fråga, egentligen?

Om jag var en atom, så skulle jag ligga I artonde gruppen. Jag skulle vara en valenselektron utan behov av att röra någon annan. Den som har allt och är nöjd med det, den som bara lever livet i sin egen bubbla, tillsammans med likasinnade och vi skulle titta på de andra som desperat kämpar för att byta till sig elektroner i olika slags bindningar. Folk binder sig, till andra människor, till djur, till saker och det gör oss beroende. Vi är ständigt på jakt efter den där bekräftelsen och falska känslan av att vara komplett. Så jag jämför människan med en atom och tänker att vi båda behöver känna oss fulla och därför söker närhet hos andra, atomer för att kasta lite elektroner och vi för att, tja, vad kan man säga – dela känslor?
Jag ser allt detta som  stora plustecken, så kanske är jag ändå en vagt positivt laddad valenselektron, för egenltigen vill jag nog hålla mig för mig själv – krypa undan när ingen ser och  krama ihjäl tystnaden. Jag vill inte dela med mig av mina elektroner, och jag vill inte söka någon annans då jag kanske finner att  dessa fungerar bättre, att blandningen kanske är fin och en kemisk reaktion uppstår. Jag kanske är den rädda atomen ändå som helst gör mig av med mina för att slippa bråk, jag bara ställer upp på andras villkor för att göra dem nöjda, så att tja, jag också någonstans kanske känner mig nöjd, om än lite okomplett bara. Delar av mig fattas ju!
Jag leker med denna tanke, och att vi alla lever i kovalenta bindningar, jonbindningar, vi är negativa och positiva, dras mot varandra, och från varandra, och vi delar på allt vi har för att vi ska känna oss som bra människor. Jag försöker generalisera människor, dra alla över en kam och klura ut åtminstone vilket grunämne jag skulle vara, och vilka bindningar jag har. Antagligen är jag den svagaste av dem alla, den som bara lägger sig för alla och ger ifrån sig allt den har, även fast jag ibland känner mig stark!
Jag har ialla fall insett en sak – jämför aldrig människor med grundämnen, det finns typ 180 stycken grundämnen, men många tider för många människor för att alla ska fungera på samma sätt som en atomjävel. Tack gode gud att vetenskap inte är min grej!