Var tar vi vägen när det gör som mest ont?
Det svider i mina ögon av salt som grott sig in längst kanterna och bildat som ögonsand. Mina läppar är rödspruckna och fingrarna darrar som efter ett kyligt regn. Den där sanningen som hela tiden ligger och gror nådde mig nyss och den slår i takt till min puls. Fyfan vad det gör ont. Det kommer aldrig bli som jag vill. Jag kan bara inte inse det. Nej det kan jag inte - för det är ju min framtid? Jag har sådana kval att jag drunknar i mina funderingar och plötsligt står jag andlös och kipper efter luft. Var är min framtid? Den skulle ju ligga för mina fötter vid det här laget, men det enda jag kan se är grus av krossade drömmar. Mina drömmar.

Sparar alla mina tankar i en liten burk till dig
och springer ut på gatan
dansar till musiken
försöker röra mig i takt
och skriken kommer bakom mig
ljuder ifrån alla hörn
på snöblåsta rökmoln
snurrar allt till ett ögonblick
trillar sedan enkelt ner
och musiken tystnar en sekund

sen lossnar allt på nytt
livet börjar åter gunga
ångor viskar: kom med mig
och som i vals
följer jag dig
vill röra allt omkring
försöker minnas
när du vaknade bredvid
det var ett tag sen
men jag drömde om dig en gång

Du dansade framför min polaroid
jag sparade fotot i min burk
för du har slutat med det
och jag kan inte se dig mer
det kanske var molnen som lätta
för nu ser jag faktiskt klart
och om livet ska beskrivas med ett ord
är det inte lika underbart
som när vi la oss ner på gatan en gång
snurra så vi trilla och vi ramlade på varann

dina fingrar mot mina
vi ritar huden fulla av vita streck
och vi kan stå stilla bara vi
under mitt röda paraply
springa genom ett våldsamt regn
ge mig en lätt puss på kinden?
och vi dansar så himla bra
för jag vaknar aldrig upp
jag tror jag kan se allt
men mina tårar smakar bara salt
och ögonen är för röda för lycka

jag hugger mina tänder i sand
och skakar mina ben
så våldsamt mycket försökte jag skriva
dessa tre ord
kasta stenar på mig själv
den där smärtan sitter kvar
som glasbitar under min fot
så när jag drömde den där drömmen
som jag hade som litet barn
förstod jag att alla ljuden tystnat
och jag darrar av samvetskval

du skrev våra namn på en bänk
röda, gula, blå converse
prövade våra munnar mot varann
och sen tog du min hand
sa: doften av dig får mig yr
och jag ville falla djupt genom ett hål
på din kind satt en lös ögonfrans
blåste mjukt och försiktigt
den försvann i ingenstans
jag önskar vi var där

Jag har bestämt mig. Om jag bara får se en enda film till i mitt liv, så är det denna.
Filmfestivalen 2009, en lång kö till slutsålda föreställningar, men på något sätt lyckades jag (vi) att få tag i biljetter till den här filmen, och på första perkett upplevde jag något helt nytt. Verkligt igenkännande.
Filmen förändrade även min syn på det franska språket, från att låta som ett kletigt smörspråk till sexigt aggressionsspråk.
Jag kan pausa mitt i filmen bara för att se hela bilden, för att allt är så förbannat vackert och jag kan blunda - bara för att höra musiken. Jag kan bokstavligen känna igen mig i de humoristiskt tragiska karaktärerna; glädjen, rädslan och sorgen. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör filmen till vad den är, men det kanske är just det, att man inte kan placera den. Jag vet inte om jag ska sprängas av lycka eller tjuta av olycka.
Jag vet bara att jag vill lära mig älska precis som Hubert och Antonie.

Vaknade upp på soffan med ett träd slående i mina öron och en mamma, en mammas kompis, en syster, en systers kompis och en kompis gapandes. Skönt - jag är där jag hör hemma; hos buller och brak. "Salimm", alias: Salem al Fakir sjungandes på tv - en melodifestival i repris och morgonen var gjord. Ute värmde solen snön och lockade till vår, i alla fall i mina tankar.

Över gatan fanns det mjölk och kakor och jag frestade Nora på maryland cookies, fint upplagda på kakfat, hemgjord chailatte och ett trevligt samtal vid mitt köksbord samt små glimtar av en fin fransk film. Det blev ett kort, glatt spontant möte utan särskilt djupa tankar utdelade - bara härlig tillvaro och senare tog vi även en tidig eftermiddagspromenad i parken. Satt på en bänk, pratade festival och njöt av livet. Längtade kanske lite tills dagen då snön försvinner och man kan ta av sig skorna och trycka ner tårna i det fuktiga gräset för första gången. Tillslut blev det dags för mig att kasta mig in i Stockholms ickefungerande kollektivtrafik och fara till jobbet. Nåväl, summeringen av denna dag är god. Solen sken, mitt psyke sprudlade av liv och jag har njutit.
(Btw, jag har klippt mig)

Föreställ dig en dag
när du viskar i mitt öra:
Vill du dela allt med mig?
Alla drömmar som jag då har
ska du få i en liten burk av plåt
och vi kan bo tillsammans
i en etta på Söder någonstans,
dela tidning och min säng
med röda lakan och bara en kudde
Du kan få låna den av mig
om jag får sova på din arm
Sen när vi blir gamla
kan vi sitta på en bänk
hålla varann i hand
på ålderdomshemmet som små barn
kan jag vila mot din axel,
och du kan tända en ny cigarett
Viskar: vill du dela den med mig?

Klockan tickar vidare och jag kan inget göra åt saken. Jag berövar min egen sömn, stjäl några minuter och skriver en lista. Bara för att listor är så förbannat bra och nödvändiga.

8 Saker som gör mig lycklig

1. Norge. Det är ett fint land med trevligt folk, höga berg och läpsa. Ja, Norge gör mig lycklig.
2. Att vakna med solen i ögonen. Då vet man att det kommer bli en bra dag och när man springer ut på gatan finns det ingenting som tynger ner mig, mina steg är lättare än luft och jag har bara himlen som sätter gränser.
3. Jocke Berg skriver sig rakt in i mitt hjärta. Oavsett vad han tar på, blir det nästan alltid lika bra. Förstås finns det guldkorn. Dom har jag plockat ut ikväll.
4. Sofia. Vad skulle jag göra utan henne?
5. Det faktum att klockan är 03.33 när jag skriver detta och jag ska till jobbet imorgon. Kan det bli bättre? Nej. (och min mamma, det blir liksom två stycken på femteplats)
6. Musik överlag gör mig euforisk och tar mig till de högsta höjder och djupaste svackorna. Men upp kommer jag alltid igen, även fast det för ett tag kan kännas skönt att ligga i en grop och vila sig.
7. Narnia. Kanske otippat, men landet jag levde i när jag var mindre finns fortsatt kvar i mitt regrisserade psyke. Jag åker dit ibland, och det är ganska skönt. Sånt gör mig glad:)
8. Listor. Jag älskar att skriva listor. Jag älskar att läsa listor. Helst ska dom inte vara för långa. En topptio går bra. Det går inte en dag utan att jag skriver en lista och just nu håller jag på att trakassera vårt kylskåp med listor av olika slag.

Långsamt glider jag härifrån. GLömmer bort att skriva och missar alla chanser till att sticka en syl i vädret. Men det känns bra ändå. Jag bär mina tankar inom mig och fastän kvällen såg ut att bli ett helvete slutade den bra. Jag har promenerat, skrivit, pratat och haft det bra. Och nu är jag så jävla trött på att man inte kan respektera varandra.
Varför kan man inte lägga ner? Det här är Sverige, det ska vara ett bra land - men det är världens samvete, och det är ett jävligt dåligt samvete. Alla går varandra bakom ljuset och vi har glömt konsten att vara ärlig. Jag ska nog flytta till Mocambique och sprängas på en mina. Kanske är det mer värdefullt att sitta utan ben och känna människorna runt omkring en som sliter, och bryr sig och samtidigt göra det man kan.
Jag försöker vara sjyst - vilket inte alltid fungerar. Jag hör ofta att folk tycker jag är dryg eller ganska oförskämd. Att försvara mig mot detta tänker jag inte göra då jag faktiskt är det, ja jag är riktigt jävla pissig. Men bara mot de som förtjänar de, de som verkligen behöver en böld i röven som kliar och svider så att de förstår att de själva är precis likadana. Jag skriker på tanter på tunnelbanan - när dom börjar skrika på mig. Jag sparkar på idioter på tunnelbanan - ifall de sparkar på mig. Och jag älskar de personer som älskar mig, och de förtjänar min respekt. Jag ska inte prata mer strunt för inatt. Människor är bara allt för bra på att glömma att oavsett om vi bor i ett land som Sverige så existerar det fortfarande något som heter vänskap. Och den är viktig.

Kasta kuddar i sängen och skrika eufori, krama täcket och viska till väggen: 'jag älskar dig, godnatt.' Inget svar. Jag har aldrig fått nåt svar - för väggar pratar lika lite som taket, eller golvet, och så många gånger jag legat med min iPod i öronen och kinden tryckt mot golvet bara för att känna hur det känns. Bara för att få känna mig så jävla speciell som njuter av livet ur en annan synvinkel. Ingenting runtomkring mig pratar, det är bara tomma vita spår som stirrar sönder mig med döda blickar och lika meningslöst blänger jag tillbaka, frågar; 'Varför svarar du inte? Varför är du inte här?' Jag har alltid drömt om en att köra min bil till en tom parkering, mitt i natten, se avgaserna blandas med de första strimmorna av ljus blandas under fabriksmolnen, låsa dörrarna och skrika tills mina lungor tömms på luft. Skrika så jag kräks, skrika så jag kvävs. Skrika bort alla elaka minnen som etsat sig fast och sluta prata med tomma väggar. Man får så jävla dåliga svar, och så somnar man arg.

Strålar, små gnistrande tänder som skrattar och ler.  Tjut och glada röster - och idag mår jag bra. Den där oron över att varje dag logga in på bloggen och tänka: vad kommer det slinka ur mig för självmordstankar idag, är nästan som bortblåst. Dom där orden som så enkelt rinner genom mina fingrar och översvämmar mitt tangentbord i känsloladdade skakningar har försvunnit som dimma. Jag vet inte vad jag ska skriva idag! Jag vet inte vad jag ska tänka!
Idag har jag format min dag som om jag vore en helt vanlig tonåring - vilket jag egentligen borde kunna säga att jag är, trots att mitt ego pekar stenhårt på mig och samvetet skriker: du är inte vanlig, du är speciell!
Idag har jag skolkat en debatt. Jag har skolkat, precis som vanliga tonåringar, och jag har pratat i telefon och somnat av lycka i en säng som inte tillhör mig. Jag har luktat på ett örngott och låtsas att det är någon som håller om mig när jag ska sova. Jag har viskat små fina ord ut i tomma intet och inte fått något svar - precis som vanliga tonåringar gör, instängda i varsit hörn kämpar för de för att vända sig om och se att någon håller i en men tappar taget och slukas i acneträsket. Jag har stått i ett av alla jordens hörn och känt mig vanlig när mobilen ringt och jag trillat ur sängen av förundran. När jag sprungit till tunnelbanan och för första gången på månader känt mig mänsklig för att kylan inte längre tuggar på min kropp med fula käftar. Jag har själv tuggat på rå fisk, precis som trendiga ungdomar med smak för multikulti. Jag har fått två nallar som jag inte lyckats döpa än, men dom sitter här bakom mig och håller varandra i handen på en röd pall. Snart ska jag krama om dem precis som en vanlig tonåring gör när man regresserar sig och strider för sin överlevnad i barndomsdrömmar.
Februari är här och mitt år kan börja - nu är det bara en lång väntan kvar ...

Jag räknar dagar och sekunder. En mycket uppskattad vän sa att jag är en såndär sorglig figur som glömmer bort att leva, vars liv går ut på att vänta. Och jovisst, idag känner jag mig så. När jag vaknade låg jag och stirrade upp på en klar himmel, badandes i alla nyanser av blått. Hur solen brännde mina kinder och man skulle kunna kalla det sommar, men nej. Än så länge biter frosten sig fast i Sveriges gator och torg. Än faller snön och en ny istid väntas från Sibirien i veckan. Köldrekord, ropar man och jag skakar huvudet och låtsas tappa känseln för några sekunder när mina byxor slår mot knäna och sänder kalla rysningar genom min skakande kropp. Jag som trodde kyla var nåt för mig - den där råa vinterkylan när man ligger i -30 på ett fjäll en stjärnklar natt och isen slår rot i benmärgen och förfryser blodet. Just nu är det enda jag kan vänta på ett vårväder med lite grus, några drivor, en och annan knopp och en fin parkbänk. Det är ju tur att Januari tar slut idag iallafall. Det gjorde min dag.

Klockan har passerat midnatt hemma i Noras källare och efter en rejält insvepande filmkväll med svenskt ungomsliv som tema sittar jag nu här vid datorn, borttappat i universums oändliga community och väntar... Ja, efter ett telefonsamtal på en mjukmadrass i ett källarrum som luktar gammalt och med en klocka gjord 1795 tickandes över huvudet vandrade jag ut för att kidnappa några dyrbara minuter med dig. Nu är det matdags men det gör inget - för då kan jag passa på att skriva här, och snart är det ju faktiskt dags för tåget att lämna perrongen. Jag hoppas bara att dom där biljetterna kommer till sans. Ni som läser den här bloggen vet nog gott och väl vad jag pratar om. Snart är det dags:)
 Men först ska Jocke Berg och hans bihang få frälsa mig några kvällar i en kylig februarivecka år tvåtusentio.

Mina fredagar suddas ut som bleka blyertsstreck och försvinner snart i tomma intet. Tankar och viktiga handlingar försvinner ur mitt liv, utbytta av John Blunds heroinliknande kickar. Kanske borde något göras åt saken - men jag börjar mer och mer tro på tanten i Amelire de Montmartre. Man borde nog sova några år för att sedan kunna vara vaken resten av livet - eller varje fredag bara. Det räcker ju för att vara vaken en hel vecka och ägna sin tid åt t.ex. sköta skolan.
 För en gångs skull pallrade jag mig upp idag efter att ha "prövat" sängen ett antal gånger mer än vad jag borde ha gjort. Tunnelbanan vimlade av folk och någonstans vid t-centralen hittade jag Sofia - påväg mot samma ställe som jag, Bengans! Deras skivrea skänkte liv i shopaholicen och efter en nyinförskaffad cd drog vi vidare till vinylbutiken på tvärgatan, uppför backen från Götgatan. Stället som man knappt lägger märke till, som alltid har rea och där det luktar gammalt. I den pulsande stadens kärna låg London och kallade på oss så det var en himla tur att vi hann dit, vilket även den översympatiske britten till kundbiträde påpekade ett flertal gånger för Sofia.
  Stadsmissionen blev nästa stop och Hagnesta Hill seglade in i min cdhylla för 20 kronor. På något sätt lyckades jag även fylla på min fullproppade garderob och sitter nu här med en kavaj jag antagligen aldrig kommer komma i bruk. Det nostalgiska 90-talet har börjat dra i mig i både prylar, tankar och musik och sofia införhandlade en fin analog kamera av oidentifierbart märke.
 Nu har Londons rop slutat kalla och istället piper tekokaren och jag kan känna doften av nybryggd chai. ha en trevlig kväll!

Dagen har gått besynnerligt långsamt frammåt. Som en katt som skadat bakbenen har jag liksom släpat mig hit och dit utan vidare mål med mina handlingar. Oturligt nog var min filosofilärares pendeltåg i tid, jag kom sent och fick tillbaka min uppsats. Det fattades två siffror men på det hela taget fungerade allting bra, även om jag inte förstod ett endaste av mina tidigare tankar. De gjorde ju den som bedömde mig.
Mot slutet av dagen hamnade klass sp2a på Naturhistoriska riksmusét och sedan försvann de lika fort som sommarn. Jag låste in mig på en toalett i väntan på cosmonova och roade min ensamma tid åt fotograferin, ja ni ser själva. Cosmonova i 3d var häftigt och stolarna var sköna. Bara luta axeln lite mot stödet, oj vad hände, är filmen slut? Min plånbok hamnade på villovägar och en snäll tant räddade mitt liv, snön tryckte ner mig i sanden och jag ramlade gatan fram till destination södra latin. Öppet hus. Ett ryskaklassrum fyllt av ränder och jag klarar mig rätt bra på att prata ryska med ex-lärare från Moskva. Jag önskar bara att jag kunde få viska lite i ditt öra ibland, några fina ord - precis som vi brukade. Det var ganska bra.

Sommarn känns längre bort än någonsin och så pass mycket snö har fallit över vår balkong att jag inte ser min hand om jag sticker ner den i snödrivan som billdats.
Idag har jag och Simon varit på gymmet och jag har lärt mig en del nya tricks för att bli starkare! Jag lämnade ett brev i en snövit brevlåda och känner mig frisk. Jag mår liksom bra även fast min kropp trummar takt med min puls och jag knappt kan lyfta armarna för värken håller dem ner mot marken. Idag släppte en liten sten från mitt hjärta ändå vilket gör min kropp tusen gånger lättare och jag kan andas fritt och det känns lite som när man pressat armarna hårt mot en dörröppning och sedan släppt taget så det känns som om man svävar fritt i det blå. Stenen lossade som ett isberg under vårens dagar när jag droppade ett litet ofrankerat kuvert i en postlåda på villovägar i stockholmsförorten. Nu är jag fri för några sekunder och kan ägna min tid på annat håll. Hoppas alla andra bara kan göra det. Den här situationen börjar bli ohållbar då alla disskuterar den som om det vore nytt skvaller om melodifestivalen eller robinson. Det som smärtar gör sig bäst i en undermedveten fängelsecell.

Barfota över en stekande öken, jagad av stora fluffiga monster och med en pillimarisk blick som bara kan komma från ett barn som ännu inte lärt sig allt om det onda i världen. Ett euforiskt leende sprider sig över mina läppar och i musikens takt skrattar jag när Max och hans ludna gossedjur till vänner jagar efter kameran och stannar framför ett stup skrikandes av lycka.
När jag var liten läste jag om landet Narina, och jag brukade i min ensamhet drömma mig iväg till andra världar, platser där allt var precis så som jag ville ha det. Precis så som många andra barn också gör - och det händer även idag att jag kan dagdrömma om andra platser, min egen utopi.
Här får vi besöka Maxs värld. I en segelbåt rymmer han hemmifrån utklädd till okänt djur och hamnar i vildingarnas land. Som en riktig kaxig liten pojke utan vänner skryter han till sig makten genom att kalla sig kung och hotar sedan med sina magiska krafter. En gammal bok som älskas av många vuxna, och som jag ännu inte hunnit läsa, men filmen räcker gott nog. För även om det här inte är den plats jag drömmer om kan jag inte låta bli att dras med i lyckan i de scener där Max för allt här i världen jagar kameran med sina nyfunna vänner bakom sig och glädjeful lägermusik med barnskrik spelas på livliga höjder. Inte en enda gång går mitt leende ner under filmen , nej inte ens när äventyret går mot sitt slut och en och annan tår fälls i biosalongen. När jag kommer hem för att lägga mig i sängen kan jag bara inte låta bli att göra nåt jag inte gjort på flera år, blunda för några sekunder och låtsas att jag är någon annanstans. I min värld, där jag styr och där det alltid är vår, där körsbärsblommorna blomstrar året om och språken klingar som bjällror om vintern. Bara en liten stund är jag där - men det är tillräckligt för att återvända till barndomens lekar och det ger mig ett lyckorus. Musiken i mina öron bombar blodet med endorfiner och jag somnar full av John Blunds barnsligaste drömmar. De allra dyrbaraste drömmarna.

En upprörd vän skriker: "Jag skulle putta henne och sätta på Kent...". Jag blundar och funderar. Ett bubblande leende slår ner på mina läppar. Svek är inget kul och jag kan bara tänka över min egen reaktion. Säkerligen har jag handlat på liknande sätt, det gör vi nog alla, när mobilen ligger där och kallar på en och man bara liksom inte förmår sig att lyfta luren eller skriva några korta rader till svar. Men på ett så tydligt sätt, på ett sådant elakt och verkligen förnedrande sätt? Jag är verkligen upprörd just nu och kan inte tänka klart. Min stickade kofta kliar och värmen från strupen sprider sig. Jag har gjort en chailatte. En egen chailatte, med skummad mjölk, bryggd på mitt franska chaite köpt i en liten bakficka av Paris.
Egentligen borde en bra vän finnas där för att krampaktigt hålla i den andres anklar då kroppen trotsar gravitationen och fötterna svävar allt för långt från jordens lugn, men i sådana här tillfällen kan jag inte låta bli att lätta på fötterna lite själv och sväva några varv i den brinnande atmosfären. Även om min hettande ilska gör att jag svettar ner Sofias tröja så får man ändå ut något av att intensivt disskutera människors beteende över en nattlig fika per telefon. Det är något som hör tonåren till tror jag, numera även med en dator och en för hela världen läsbar dagbok. Här sitter vi och spekulerar om saker vi om några år kommer ha lärt oss, med en mamma som helst av allt skulle se mig tyst i sängen utan knapprande dator eller viskande röster i en tedoftande hall. Förlåt mamma för att jag inte tycker om sömnen, och förlåt för att jag stjäl din sömn. Nu ska du få sova gott.
Godnatt

Mörkret lägger sig och natten smyger som en katt bakom husknuten. Under sängen kryper monstrena ut ur sina gömmor och kniper drömmarna med sina klor, skakar om dem och målar dem i mörkaste nyans av svart.
Sömnen skrämde mig helt ärligt igår. En rädsla som ilade genom tårna och uppåt, skräcken för att kanske inte bli välkomnad in i sömnen eller kanske utkastad av monstrernas svarta tankar.
Som tur är, satt vi, två ungdomar, skavfötters i en vitmålad säng och drömde om livet. En lampa som jagade iväg alla farliga väsen och en rödlackad vinylspelare som på tyst volym spelade vidundrernas värsta farhågor.
Disskutioner om livet, om att bli vuxen och hur vi ska lyckas gå så rakt vi kan utan att trilla på sned. Min hud testade på nya metoder mot finnar, i form av en brun kletig smet. Vi får se om det kan ha fungerat.
Att somna bredvid den som står en närmast och sedan glömma väckarklockan hör även till efter en lång nattlig livsfilosofi. Precis som när man var barn och man kunde pilla på varandras fötter fast de egentligen stank värre än korvspad och idag mår jag bra. Duktiga jag har studerat latinets deklinationer, repeterat och fortsatt bygga mitt lilla torn av kunskap. Snart, allt för snart reser det sig över molnen och där ska jag kunna sitta och blicka ner.
Jag har haft en mycket uppskattad kväll, morgon och dag. Nu ska jag ta och göra något åt framtiden. Snart kommer mamma hem, och min gissning är att matlagning är det som ligger framför mina fötter den närmaste timmen.

Jag har tänkt att jag ska börja tänka efter mycket mer innan jag skriver. När jag gör ett skolarbete ska jag först försöka få fram en tanke jag vill förtälja. Jag vet att många tycker jag skriver "fint" och "djupt", men det tror jag alla säger för att ingen egentligen förstår vad jag skriver. För det gör inte ens jag. Allt handlar om svammel hit och svammel dit, för egentligen, hur nyktra är egentligen mina texter? Vem kan säga vad en samling ord av mig handlar om? Det kanske är en mystisk metafor som ingen kan komma underfund med, och för att slippa unden en intelligensbefrielseförklaring hasplar man ur sig : du skriver... poetiskt, med en drömmande och samtidigt totalt oförstående blick.
Nu är det så att jag inte längre skriver särskilt flitigt på den här sidan, och det är, kanske positivt... för de som till exempel tror jag är självmordsbenägen. Det här kan ju vara ett tecken på mognad och nya värderingar/inställningar till livet. Samtidigt kan jag känna ett smått sting av panik när jag inte uppdaterar ständigt. Kanske pga mediahoran inom mig, eller bara känslan av att få skriva saker man tänker på. Även som det jag skriver för det mesta är oförståeligt för mig själv. Numera är mitt mål att försöka skriva inlägg som för mig betyder något. Inlägg som jag kan stå för (jovisst det finns ett antal redan nu, men de ska bli fler!) och framförallt ska jag inte skriva en massa strunt som får främlingar att tro på teorin om att ett mentalsjukhus är mitt sanna hem. Numera ska jag tänka efter innan jag skriver, och kanske blir det ännu mer svart, men förhoppningsvis blir det iallafall något som man kan ta vid sig av, och faktiskt känna en liten bit av medhållsamhet så att jag inte drabbas av total antipati.

Att stå i en cirkel man själv ritat är som att försöka lura sig själv. Jag har ritat tusentals ringar runt omkring mig och inte fan gör det mig lyckligare att jag står i mitten och beundrar mitt verk. Det är inte konst värd miljoner, bara en illusion av att allt skulle utspela sig innanför dessa ramar. Men här är jag själv, klockan tiden och tiden ser likadan ut var jag än står. Jag prövar att ta några steg utanför men fortfarande låter klockan tick tack, precis som den gör var jag än bestämmer mig för att gå.
Jag har tröttnat på att bränna broar och tro att någon kommer efter för att bygga upp dem. Jag är trött på att stå och vänta på att någon ska kliva över bron jag byggt. Kanske är det för dålig konstruktion - vad vet jag, jag har inte en utbildning i vänskap och relationer. Men dom där jävla cirklarna som snurrar i min skalle önskar jag bara kunde försvinna, för vem vill stå i mitten om ingen står runt om och ser på?
Äh, nej jag vill bara låsa in mig med mitt vapen riktat mot dörren och sen stor byrå som barikad, så ska jag aldrig komma ut. Bara sitta där på min vakt och vänta på att någon bryter sig in och sen avfyra. Jag får hoppas att det händer. Annars tappar ju allt sin mening och i mint ristress kommer jag börja cirkulerar så golvet nöts och bleka ringar bildas. Är det såhär det känns att befinna sig på ett ställe, men leva på ett annat?

Tillbaka till skolbänken. Sätt dig där. Titta ut genom fönstret och försök lyssna. Pilla inte på mobilen. Annars låser jag in den. Titta på klockan, säger den tick tack? Nej den stannade visst.
Ingen spanienresa, nej, jag är bara en språkare - du får din chans nästa på, vi lovar.... om det blir något. Men Ryssland låter väl lockande? Ja, Putin betalar, jippi! Prov, plugga mer så klarar du provet och får åka. Bara ett litet hinder serru! Glöm inte latinläxan bara, och naturkunskapsprovet, och engelskaboken! Väntaaaa, du har spanskaläxa, det är ju prov snart! Men glöm för i helvete inte bort att du ska skriva ett psykologiarbete och redovisa på tisdag. Nej nej fröken, jag klarar mig bra, inte stressad, bara lite uppe i varv, kanske drack lite för mycket kaffe? Eller visst ja, jag dricker inte kaffe ju! Fan, där sprack ännu en ursäkt. Hur ska du nu göra på spanskan? Kan du konjunktiv eller? Nej fråga kompisen där brevid... Men var är lexikonet? Vaaaa- har du inte ett eget ditt pundo? Nej jag har inte råd... var är min rabatt? Dina föräldrar har väl pengar? Ja, men dem kan man göra nåt kul för. Pundo kan du vara själv förresten.
Nu får det vara nog. Drick lite te, ännu mer te. Du kan ju bli beroende. Nej, te innehåller väl inget koffein? Äh, det blir bara jobbigt så, koppla av istället - du kommer göra ett så gott intryck på alla. var bara dig själv, men lugna ner dig lite snälla dig? Bara lite sådär. Och iväg går ett leende ufo med tänder från arktis.
Nu är det dags för några timmars sömn, och sen kanske lite studier i latinets bortglömda gravkammare, för imrgon börjar det äntligen om igen.